Om de här vännerna (och släktingar) jag tjatar om. Som messar och frågar hur dagen varit. Som kommer med erbjudanden. Smarta som inkluderar hundar och choklad. Som hjälper upp och stöttar. Och ser till att jag har att göra. I princip varje minut. Faaaast, jag tar gärna emot ännu fler erbjudanden. Tiden är evig och tar aldrig slut!

I kväll har jag träffat en vän som känt mig läääänge. Han ställer de riktigt vassa frågorna. Och ger de bästa tipsen.

Efter det har jag suttit med några riksdagsvänner hos den som har mysigast lägenhet och avhandlat viktigheter.

Jag känner fortfarande inte behov av att sova. Hjärnan spinner på enormt och klarar inte sömnavbrott. Fyra och en halv timme blev det i natt innan jag väcktes av ljud orsakade av obetänksamhet och där försvann några timmars potentiell sömn.

I natt är min plan att somna två och hoppas att jag sover ända till åtta. Det är väldigt basic det här. Som ett barn. Äta, sova. Och jag har ätit i dag. Två gånger! Jättebra. Stor framgång.

Det blir bra, det blir jättebra.

En sådan period då nattarbete ingår. Spelar the knife och väntar på att trötthetskänslan ska infinna sig och typ mixa upp med hungerskänslan så att jag blir utmattad och äntligen kan somna. Det är ju ändå fjärde natten nu, så snart borde jag inte klara det här med få timmar längre. Jag är ju ingen ungdom. Men jag är ju inte 38 i alla fall. Eller 42. Jessica säger att hade jag varit 42 hade jag varit ganska körd.

Men jag satsar på klockan två. Två blir lagom att släcka. Sex timmars sömn borde räcka.

På dagarna är det fullt av vänner som värnar mig. I kväll blev jag utmessad på bio. Thor. 3D. Typiskt mig liksom. Att se fräcka filmer med effekter. Många machomän som slåss. Men absolut snygg-Thor. En snygg man i snygga jeans. Det går hem. Det var rätt för mig i en svår period (som vi kallar den, och som jag kan använda som ursäkt för att göra konstiga saker, som fylla ungefär).

Försöker vänja mig vid tanken på att surkärringen (förstått att det är mitt epitet) nu återigen kan bli inte det. Det vill säga ungefär så bra som jag är istället. Använda potentialen och superkrafterna.

En annan gång när jag fick ett nytt liv sade en person -Men Elin, du är mycket roligare nu. Varför är du inte alltid så här?

Jag är inte mitt bästa när jag mallas. När jag ska försöka leka dockskåp. När jag är upptagen av att fundera på om jag är rätt så här, om jag är tillräckligt bra. Om jag duger som jag är.

När jag är mig själv och min egen så behöver jag inte bekymra mig för sånt. Jag blir lite ensammare på nätterna men kan lyssna på musik mitt i natten om jag vill. Och äta popcorn till middag istället för köttåpotatissåsochgrönsakermat som jag inte orkar med. Och självklart kommer jag att bedöva hjärnan med träning och då kommer de otrivsamma kilona att försvinna.

Och så kommer jag att känna mig finemang och så kan jag gå genom stan (alternativt Norraladalen) och tänka: Allt det här är mitt!

Just nu är inte livet mitt.

(Det är det här som händer på nätterna. Jag blir känslosam och liiite pinsam.)

Och det har ju funkat förr. Särskilt det här är slående lika: Och kan nu se att jag hade blivit en ledsam person som jag inte alls ville vara. Som ställde upp på en massa dynga bara för att. Vars glädje över det mesta någonstans hade kvävts. Utan att jag ens märkt det.

Det är många skaer jag har tänkt inte ska hända mig som nu händer samtidigt.

i dag har jag varit på banken för att försöka reda ut dragningar från mitt kort. Med resultatet att de undersöker och ser att affärer i USA upprepade gånger försökt dra pengar från mitt kort/konto men inte fått igenom det eftersom det saknats uppgifter.

Just kanske de ska sno en stor summa pengar från mitt kort, och om de lyckas med det ska banken hjälpa mig reklamera och sånt.

Vi klippte mitt gamla kort och jag får ett nytt.

Leve den globaliserade världen. Det är ett år sedan jag var i USA.

Här är delar av SSU Gävle. Och Ulla Lindqvist (vice ordförande, LO) som talade i Ockelbo och Gävle på 1 maj.

I går var det extra många som läste min blogg. Antar att det var för att ni är skvallersugna.

Utgår från att det inte är av illvilja utan ni vill räkna ut hur ni nu ska kunna charma mig.

Choklad. En hund. Intelligens.

Tips.

De närmaste religiösa känslorna jag får är när jag är med mina vänner.

I tider av prövning, som nu, dyker vänliga själar upp från alla hörn. SMSar och ringer för att kolla om jag är okej. Har nog inte fått så här många SMS på en helg någonsin.

I dag har jag varit omgiven av vänner precis hela tiden. Som har vridit och vänt med mig. Så att bilden klarat en aning.

Och nu, hemkommen sena natta, har jag ont i magen för att jag skrattat sådär hysteriskt mycket så att tårarna runnit och det krampat i halsen.

Annars är strategin att vara vaken tills jag verkligen är bombis på att jag somnar när jag släcker och sover helst tills klockan ringer. Vill inte vakna på natten och börja fundera. Det räckte med halvtimmen i morse. Eller igår morse om man ska vara noga med dygnsskiftningar.

1993 åkte jag på UNF-läger till Växjö. Vi sov i militärtält, som blir antingen stekheta eller råkalla.

I sommar ska jag vara så kallad byledare på UNF-lägret på årets kongress. Då ska alla bo på Hotell Tott i Åre. Det är nåt sånt flashigt ställe väl?

Men det sjuka är att det blir billigare än att bo i masslogi och catra mat.

Det blir en fin vecka. Det snackades om ridning också.

Upp. Buss till Bomhus med glad busschaffis som berättade att det finns liljekonvaljer redan. Höll ett tal för mötesdeltagarna. Därefter gick vi 4,4 km i ett kortare demonstrationståg för att ansluta det stora från stan. Plockade upp några från Brynäs också. Hela dagen fick jag ha sjal. Efter massa timmar ute hettade ansiktet hårt i slutet av dagen. Men fläckarna byggdes kanske inte på så mycket.

Den här helgen är ju skit på precis alla sätt. Men paradoxalt nog också fylld av otroligt trevlig samvaro. Knappat några sekunder ensam, utan massor av vänner att hänga med. Att prata med.

Just just nu är jag hemma hos Sergio och Linnéa. Ullie!!! Fanny, Ellinor, Ahmed, Daniel.

Enkelt: Ny tid som singel/ensamstående, vad som låter bäst.

Hål i magen, kris i livet, misslyckande. Allt som gör ont.

Utom alla vänner som erbjuder soffor, pratstunder, hämtning och allt möjligt. Det är min enda chans just nu.

Om man har förlorat ett vad så har man. Då är det klart jag måste bära My little pony-tröja så jag exponeras med den i tidningen. Artikeln HÄR