Jag är glad över att diskussionen om barnfattigdom som pågår i kvällstidningarna och på nätet. Lite här och där.
I dag vill jag tipsa om en artikel av Veronica Palm på Newsmill. ”Den överklass som ifrågasätter barnfattigdom har aldrig upplevt fattigdom”
Utdrag:
Varför, undrar man då vill vissa vrida debatten bort från det vedertagna och relevanta sättet att mäta fattigdom. Självklart för att slippa ta det ansvar som barnen har rätt att kräva av oss vuxna. För genom att byta måttstock så kan man slippa se att ökade klyftor i hela samhället leder till ökad barnfattigdom. Man kan klappa sig på magen och vara nöjd med att köpa en majblomma. Man reducerar kampen mot barnfattigdom från jämlikhetssträvan och en syn på varje barn som lika värda till enkel välgörenhet. Så slipper vuxenvärlden ansvaret, slipper se pojken utan cykel som inte kan följa med till stranden eller flickan med ärvd klänning och utan blomma till fröken på avslutningen.
I gårdagens Aftonbladet fanns en artikel om barn på läger. Den fick klumpen över orättvisor som ständigt finns i magen att växa och värka.
Utdrag:
När jag berättar för hans mamma att han sagt att de är ”typ medelklass” börjar hon gråta. Hon viskar:
– Han vill inte erkänna. Han har blivit kallad fattig i skolan. Jag säger till honom att vi inte är fattiga, men vi äter nästan bara havregrynsgröt hemma. Jag köper mjöl, salt och jäst och bakar bröd. Rotfrukter är billigt.
Hennes son är väl medveten om att han inte har allt det som kompisarna har. Han kan inte följa med på bio eller ha med glasspengar till utflykten.
Hans jämnåriga kompis, som också varit med på lägret i många år, vill inte heller klaga. – Det gör inte så mycket. Det är ganska kul att vara i stan på sommaren, säger hon.
