Öppnar Facebook. De två första uppdateringarna som möter mig gör mig helt matt.

Först en värdelöst, ointressant text som ska vara ”rolig” (Tydligt att vi har olika humor):

VET NI VARFÖR MÄN KALLAR OSS FÖR ”HÄXOR”?? 😉

Jo, därför att: Vi ser till att pengarna räcker i slutet av månaden med hjälp av Magi, vi gör underverk med maten när vi får besök, vi befinner oss på olika platser samtidigt: kontoret, tvättar, stryker, serverar middag, hjälper barnen med läxan, gör inlägg i Facebook… Vi har den medfödda förmågan att charma den där speciella mannen… Vi är dessutom flera personer i en kropp: dotter, syster, fru, mamma, vän, partner och häxa… Klistra in på din vägg om du är en PERFEKT HÄXA!!! 😉 ♥

Nästa är en ännu roligare bild. Jag håller verkligen på skrattar ihjäl mig.

Min observation är att det är kvinnor som passerat 45 som gillar sånt här. Främst.

Efter Heliga Birgitta kommer Sankt Moms!

Och på Pizza Hut av alla ställen.

I veckan var det en ryttare som fick Jerringpriset. Rolf-Göran utövar dock en idrott som enligt många inte räknas som idrott. 

Efter detta kunde jag här och där se hånanade kommentarer om detta på facebook/twitter och i dag Nyhetschefen i Söderhamnskuriren som ojar sig. Poängen är att ridsport inte är en sport. Dock har jag inget hört någon förklara varför det skull förhålla sig på det sättet.

Mycket bra skrivet av Petra Andersson i frågan där hon gör mos av Lasse Anrell. Men främst problematiserar kring varför det är så här, varför det är okej att snacka ner ridsport. (läs läs läs)

Utdrag: Men okunskapen är ett allvarligt problem. Den är ett tecken på ridsportens låga status på sportsidorna, och ett hinder för att höja ridsportens status. Den okunskapen, vågar jag påstå, bäddar för att tjejer som rider kommer att få fortsätta att höra både killarna i skolan och i värsta fall sina idrottslärare säga att ”ridning är ingen riktig sport”. Den okunskapen bidrar till att hålla tjejers självförtroende nere. Den okunskapen gör att ridsport behandlas som strunt på sportsidorna, och det är ingen liten sak i ett samhälle där sport i allmänhet har ganska hög status.
Minst lika illa som reaktionerna på att just en ryttare (en hoppryttare som först presenterades som dressyrryttare på en av sportsidorna på nätet) fick Jerringpriset, är reaktionerna på själva röstningen. Den röstning där svenska folket tillsammans utser sin favoritidrottsstjärna för året.

Här är några exempel på statistik från Riksidrottsförbundet.

Lite ligger det nära till hands att verkligen hänvisa till den erfarenhet som saknas av att ha suttit på en häst och försökt manövrera den. Jag vill gärna se Anrell hoppa lite. Nåt lätt. Är en bana med en bunt halvmtershöga hinder för mycket begärt? En boll har de flesta prövat på och vet att helt lätt är den inte att bemästra. Det kan man relatera till. Men hästarna, som också kräver något socialt av oss … varför skrämmer det så mycket?

Då ser jag ut sån här. Snedögd och dann.

När jag ser den här bilden reflekterar jag självklart över att det verkar finnas ett tydligt skönhetsideal.

Nu så. Nu får Skolverket (dvs Proffice) min ansökan. I dag har de förtydligat hur de jobbat med legitimationer.

Sorterar papper och anteckningsböcker från tre olika högar. Smörjer två par skor. Väljer ut matlådor och annat ätbart att plocka med. Vilka kläder?

Efter en månads arbete på det som faktiskt är min arbetsplats, hemmet och närområdet, är det dags att åka mot kontoret i Stockholm.

I dag är det gruppmöte. Som nästan varje tisdag klockan 16. Som tidningarna ibland vill få till krismöte.  I kväll tänkte jag passa på att träna  och spendera mycket tid på mitt kontor som jag gillar.

Jobbar framför reprisen av Fråga Doktorn. Ett fin intervju med författaren Jenny Nilsson har det varit. Om hur hon mått mycket dåligt, men hur det lättade en aning när hon som vuxen (äntligen) fick diagnosen borderline. Hon har precis också skrivit en självbiografisk bok på temat.

Fråga Doktorn är för övrigt ett utmärkt program. Fantastiska programledare.

 Bild från TV3

Nu slumpade det sig så att jag hamnade framför det här TV-programmet Mammor & minimodeller. Jag vill egentligen inte fortsätta titta men det är som med chips. Kan inte sluta.

Halva programmet har gått. De har redan lyckats. Jag är upprörd. Jag tycker saker. Jag funderar över om en del av de här mammorna är korrekt funtade i huvudet.

”Hon är min docka”. ”Hon ska ha MVG i allt”. ”Jag är övertygad om att hon är nästa stora stjärna”.

Den som säger att ens barn är en docka. Även om det inte var stenhårt bokstavligt menat. Som lägger ut 6000 i månaden på barnets utseende. Den litar jag inte riktigt på. Vad har den saknat i sitt eget liv som den nu försöker få en liten, annan människa att göra?

Det här med att man inte äger sina barn, det är bara meningen att man ska förvalta dem på bästa sätt. Gör man verkligen det när man stenhårt pushar för att det är så viktigt HUR ett barn ser ut? Knappast.

Mammorna är programmet är olika. Programmet kanske också är elakt klippt. Men som princip, att barn inte får forma sina egna liv. Eller snarare känna en enorm press på vilken väg man ska välja … Det är inte okej.

Det har uppstått en del frågetecken när jag sagt att jag kandiderar till ordförande för arbetarekommunen i Gävle.
Det förstår jag för det är inte helt lätt om man inte är insatt. Allra enklast vore att säga att jag vill bli ordförande för Socialdemokraterna i Gävle.

Arbetarekommunen är en sammanslutning av de geografiska socialdemokratiska föreningarna (t ex Brynäs, Södra och Bomhus), de mer fackligt kopplade (text Kommunals S-fackklubb), SSU-klubben, S-kvinnor osv.

Det är ett helt ideellt uppdrag och ska absolut inte sammanblandas med kommunalråd, som är något helt annat. Arbetarekommunens ordförande (tillsammans med styrelsen) ska snarare hålla koll på de egna kommunalråden och andra förtrodenvalda.

Det är lite som att vara lokal partiledare helt enkelt. Ordna valrörelser, verksamheten osv.

Och har jag förstått det rätt efter att nomineringstiden gått ut finns inga motkandidater.