Mina syskonbarn döptes i helgen under en vacker ceremoni. Att Krister Boman fixar en rolig stund i solen med ett sött tvillingpar är mer att förvänta sig än att överraskas av.
Det här dopet var mitt första som icke medlem i Svenska Kyrkan. Ni som följt vad jag skrivit tidigare vet att utträdet skett nyligen då jag tidigare hävdat att mitt medlemskap stöttar god social verksamhet.
Jag konfronterades av en god vän i frågan. Han gjorde klart för mig att jag var en dålig medlem. Han jämförde med IOGT-NTO där jag är medlem sedan 15 år tillbaka. De är inte sugna på medlemmar som inte ställer upp på grundsatserna som inkluderar tro på demokrati och helnykterhet. IOGT-NTO godtar inte halvdana medlemmar som vill stötta en god sak men som själva dricker om än så lite alkohol som vid nyår och midsommar. Detsamma fast motsvarande borde gälla kyrkan. De kan knappast vara intresserade av att ha milslånga medlemsmatriklar med personer som aldrig ägnar Den helige ande en tanke. Mitt Utträde vad ett faktum. För kyrkans skull.
När jag lyssnade på Kristers ord om att Kyrkan likt Jesus aldrig kan mota bort någon utan alla är välkomna, undrar jag om det då inte i modern tid ter sig lite som en desperationshandling. Alla organisationer är måna om medlemmar för sin fortlevnad. Inte alla är som Kyrkan beredda att acceptera de vars åsikter går stick i stäv med organisationens. Kyrkan vill spridna det kristna budskapet till så många som möjligt och har det mer än väl förspänt. Traditionen gör att föräldrar skriver in sina barn. Jag hoppas att kyrkan förstår att det för många inte alls har med tro att göra. Folk är kalassugna helt enkelt. Det är fint och farmödrar blir så glada. Nog glittrar det i de äldres ögon när ungen skvätts med vatten och hissas mot himlen.
När prästen tipsade om att dopljusen kan tändas i samband med aftonbönen undrade jag om jag känner några nyblivna föräldrar som någonsin berört aftonbön bland allt annat barnprat. Icke. Inte någon har sagt något om att de läser aftonböner med sina barn. Jag tror det står en hel del långa dopljus i de svenska hemmen.
Jag vill tydliggöra att jag älskar att vi har religionsfrihet i Sverige och att jag inte har några som helst problem med kristna människor.
Av hänsyn till möjligheten att det sitter någon elev i mina klasser som inte är sekulariserad så talar jag hänsynsfullt om rätten till den egna tron i samband med exempelvis utvecklingsläran, men pekar på skillnader mellan tro och vetenskap.
Det är många gånger ett litet hyckleri med ritualer inför Gud. Bröllop hålls i kyrkan för den goda akustiken och den fantastiska arkitekturen. Dopet för att det är kul för barnet att få presenter. För att inte tala om konfirmationen? Är det inte att ta väldigt lätt på det som tron står för? Barnen kanske inte alls är intresserade av att bli Jesu lärjunge och tänk om det är därför barn ibland skriker vid dop, en högljudd protest?
När är det dags för Kyrkan att ta itu med diskussionen om hur den ska förhålla sig till alla som snyltar på Gud för att få ett vackert bröllopsfoto?
(min ledare från i tisdags)
Dopskörd hittills i år
