från sina ungdomsförbund pratade globalisering i P3 när jag var ute och gick. Varför måste Frida fnissa? Och Alexander ha så himla konstiga betoningar på orden. Men de ssa bra saker ibland. Ibland inte. Båda två.

Man vet att livet går sin vanliga trista gång när det är kvällens meny.

Nu har jag blivit en sån där bitterbrud. Över min livssituation. Men jag vågar inte skriva om jobbet, för det vill inte BUN-förvaltningen att man bloggar om, så det gör jag inte. I alla fall inte när jag är arg.
Det är skitfult när folk gör konstiga saker i ögonbrynen, typ rakar ett jack eller piercar. Det är skabbigt.
Jag är trött för jag kan inte sova på nätterna men måste likförbannat gå upp ändå.
Alla skaffar hundar utom jag.
Jag får jämt det sämsta.
Tvättar gör jag också.

på jobbet.
Inga överraskningar. Tyvärr.

Jag lyssnar på på filen med tacktalen från kongressen som Anders har skickat till mig. Det är ju roligt att höra vad folk säger om mig.
Ännu har jag bara hunnit med Jytte. Det absolut roligaste hon sa var:

"Elin verkar ha haft en bra kontakt med hela djurriket"

Så grym kontakt ska jag säga!

När jag var liten ledde omständigheter, som att mamma inte var beredd när prästen ringde, till att jag nu sitter med ett enda förnamn. Det är relativt udda att få slippa bära släkttavlan i sina papper, och därför brukar jag fira min namnsdag lite extra. I år var den annorlunda på många sätt. Dels var jag hemma i Norrala och kunde bjuda dit nära släkt, dels fick jag göra tillfälliga avbrott i tårtkalaset för att prata med journalister. En envis rackare från Radio Gävleborg ringde helt galet upp mina systrars far på hans mobil i jakten på mig. Så gör man inte. Nyheten handlade inte precis om att jag förrått Sverige, utan bara bestämt mig för att lämna SSU och mitt förbundsstyrelseuppdrag. Om det finns mycket att säga, men det viktigaste var att jag följde mitt hjärta. Jag hade hunnit vara några dagar i Närby och klappat kor. Då tänker jag klarare än annars. Det blev alltför uppenbart att jag inte kunde åka till Örebro den här veckan och delta i kongressen. Jag ville inte heller längre vara en del av det SSU som är osunt och som i en framtid kan ruttna arbetarrörelsen inifrån om det får fortgå. De socialdemokratiska värderingarna som baserar sig på demokrati och alla människors lika värde verkar inte betyda någonting för flera ledande SSUare. Eller som de kanske själva skulle säga, att mygel är ett nödvändigt ont för att nå målet. Så är det inte. Vi kommer nämligen aldrig ändra fram eftersom samhället hela tiden förändras och därmed är vägen målet. Därför är det viktigt att vi idag agerar på det sätt vi vill att vår vision om framtiden ska vara. Det finns många klyshor jag skulle kunna bolla kring detta, men i korta ordalag betyder det att jag mådde illa av att behöva åka och titta på smutskastning inför ordförande valet, försöka förklara för yngre ombud som förväntat sig mer, vad som händer och knappt själv förstå. Sedan applådera och låtsas som att det är en nystart när en ny styrelse väl är vald. De senaste två kongresserna jag varit på har lovat det, att här kommer nystarten. Nu vet jag att det inte är så. Nu förstår jag att SSU inte kommer att bli den organisation som potentialen bjuder förrän leden är rensade. Rensade på människor som tycker att de själva är större än den politik de bedriver.

Självklart har jag följt de diskussioner som varit i veckan och de reaktioner mitt avhopp gett. Den absoluta majoriteten av de som valt att kontakta mig på något sätt har gjort det med en ryggdunk. I SSUs interna forum har kritik levererats mot att jag inte tagit detta enbart internt. Det är där vi skiljer oss, men det förstår inte kritikerna. Att jag är emot att allt ska vara så hemligt och och att man ska visa en fasad. De har uppenbarligen inte förstått en av mina huvudpoänger, att sluta låtsas att SSU är nåt det inte är. En kille vill vara extra vass: "Hon tror hon är så speciell." Tråkigt för honom att sådant snabbt rinner av den som är uppvuxen på landsbygden i Hälsingland. Jag har ägnat stor del av mitt liv åt att skita i jantelagen och blivit bra på det. Jag är väldigt speciell. Till exempel har jag bara ett namn. Till exempel vill jag arbeta för en riktig socialdemokrati.

Nu har jag käkat med Peter. Sen har jag hyrt två filmer. Darling som Peter tipsade mig om. Och säg att du älskar mig. Jag har ju ändå en vecka på mig att se dom. Men en blir det idag.

Läste nya VeckoRevyn. Och går igång så in i helvete på att de kallar kräftor för vatteninsekter. Leddjur ja, insekter nej. Så arg att jag är beredd att mejla dom. Dessutom har jag konstaterat att på sängkläderna med myror på från IKEA så har myrorna kroppen i fyra segment. Det är ju inte klkt.

Norrmannen med pakistanskt ursprung, sm reser i Pakistan är kul.

Blues smög i riset när vi var och badade i Tönnånger i veckan. Hon försöker och försöker att se lömsk ut.

Jag hörde att ledande SSU-vänster hade kallat till mkt tidigt morgonmöte på kongressen för att diskutera illojaliteten i gruppen. Haha!  Vore det inte intressantare att diskutera VARFÖR människor har avvikande åsikter… och att det kanske borde få vara okej att ha det? Told you.. führerkindergarten…

Alltså, det är verkligen inte på nivån att jag inte orkar kliva ur sängen så ångest kanske är ett lite starkt ord. Men jämfört med hur käck jag är annars kanman nog kalla det ångest.
Här är några skäl
-Jobbet startar imorgon. Det är det främsta. No more sovmorgon. No more bestämma själv.
-Det blir mörkt på kvällarna. Det är då det är roligast att vara vaken och det gör inget om det inte är svart som kol då.
Egentligen var det väl det. Främst det första leder till att jag inte kan åka som jag vill och så. Det kanske inte låter så allvarligt och det är det väl inte heller, jag har ju dessutom haft längre ledighet än de flesta. Men ändå. Det smärtar.

Nästan en hel langos (eller heter det lango?) samt lyssna på Di Leva samtidigt som jag pratade med Ellinor. Massor av folk som blir arga över att de inte får dricka alkohol helt fritt i innerstan. Ett skönt regn när vi gick hem.
Markus vaknade igår. När jag väckte honom halv tio. Idag sov vi till ett. Och mellan fem och halv åtta. Just nu är jag inte särskilt trött.

Mycket Peter Wahlbeck nu. En gång tog jag med honom hem till min mormor för han behövde låna sängkläder (han skulle vara med på en UNF-grej och ville sova över). Min mormor kan prata jättemkt. Peter med. Det var bland det sjukaste jag varit med om.