Idag läste jag tidningen Mama för kanske andra gången i mitt liv. Läste ungefär en tredjedel. Mycket handlade det om mammor som ville ha fler barn men inte pappan.
Det som dock var intressant (inte så kul kolla in barnkläder, det är därför jag inte följer med på barnkläderspartyn. Det är för övrigt också mkt tråkigt att titta på små barn i allmänhet) var ett repotage om ett par som fått ett barn vars kön inte går att fastställa. Det föds kanske 15 stycken sådana i Sverige varje år, vilket betyder att sammanlagt finns det ganska många svenskar som föddes utan tydligt kön.
Mamman berättade att hon inte visste att sådant kunde hända, och att de mörkade att de hade fått barn. Av den enkla anledningen att de inte kunde svara på frågan som alla ställer, blev det en blå eller rosa.
Sen massa text om hur de opererade och fixade det till en kille, som inte alls var lätt att fastställa att "det var". Och det är väl lite grejen, att man inte behöver ha nåt specifikt kön för att var anormal. Det är ingen sjukdom. Det är bara omgivningen som inte vet vilken färg på omslagspapperet kiddet ska få.
Intresseorganisation i USA driver att man inte ska operera små barn utan att de ska få växa upp och sedan om de känner ett behov själva kunna välja operation eller inte och i så fall vilket kön. Jag kan tycka det är helt vettigt. Många blir nämligen felopererad och det går inte att göra tillbaka.
Mamman till det som fick bli en kille i repotaget kunde inte alls förstå det här. Det var elakt och man gav inte barnet en idientitet. Hm… så identitiet bygger enbart på kön?!
Det infirar alla fördomar att folk är helt jävla fixerade mellan vad som finns mellan benen och inte det som finns i huvudet.
Men det var ett förvånande bra repotage i en viktig fråga. Synd att de inte hade intervjuat någon med mer, enligt mig, sunda åsikter. Nu var allt så förutsägbart.
