Jag tror att alla som tittar på kommersiell TV någon gång har sett reklamen från en människorättsorganisation. Den som slutar med en vy över ett klassrum med kulhål i svarta tavlan. Få reklaminslag berör mig med annat än irritation, men den reklamen ger mig rysningar av det dåliga slaget. Skolan är för mig något av en helig plats. Där ska inte finnas omkullvälta stolar och definitivt inte kulhål. Reklamen kopplar kulhålen till utvecklingsländer där behovet av utbildning är av högsta prioritet för att lyfta landet ur misär. Kulhål finns inte bara i krig. De har också funnits i amerikanska skolor. Bilder har visats på gråtande tonåringar, upprivna föräldrar, och de obligatoriska tända ljusen efter exempelvis skotten i Columbine. Varje gång har frågorna ställts om det kan hända här, och experter har inte hållit det för troligt. I veckan drabbades Finland. Kille med vapen i skola mördar människor, inklusive sig själv och tragedin är ett faktum.
Kan det hända i Sverige? Rektorer intervjuas och de verkar alla vara ganska säkra på att det inte kan det. Jag tror de har fel. Jag tror de reagerar precis som mig, man svarar reflexmässigt nej för att man inte vill att det ska hända. Att kulhål i väggarna ska bli en realitet så nära att vi själva måste kitta igen dom. Det är klart man blir blockerad och vill kunna vägra bort möjligheten.
Jag tror det kan hända när som helst. Min naturvetenskapliga läggning vill hitta det konkreta problemet och vaccinera bort det. Något som när man funderar vidare är helt omöjligt. Tal kan delas upp i primfaktorer, minsta gemensamma nämnare eller annat som är greppbart men när man gör det med "Unga människor dödar i skolan" blir det så fasansfullt många möjliga faktorer. I media framställs förövarna som ensamvargar med udda beteende. Killen i Finland var full av hat om jag förstår det rätt. Tillgången till vapen är en förutsättning. Inspirationen som kommer snabbt med nyhetsflödet. Internets erbjuder möjligheter att ha kontakt med likasinnade.
Vill man att politiken på något sätt ska lösa det här så visst kan vi ha skolor med metalldetektorer, kameror och annat som kan verka avskräckande. Vi kan stänga av Internet och sålla i nyhetsinslagen. Vi kan, men det är ingen bra idé.
Det här är unga människor som mår dåligt. Skälen är många och vi är alla en del av lösningen. Människor som känner sig utanför slår tillbaka. Blir man inte älskad kan man i alla fall bli hatad som en sådan där präktig men sann dikt säger. Att vara hatad är att bli sedd, och att människor syns är ingen politisk fråga. Det måste vi lösa tillsammans. Öppna dörrar och vänliga ögon skulle kunna vara en del av lösningen. Att våga lägga sig i när vi tror att människor far illa. Vi måste ta ansvaret för det, inte överlåta till en minister att lösa. Frågan är för viktig för det. Ett mjukare samhälle som är inkluderande behövs.. Snacka med dina kids om hur de beter sig i skolan, suckar de när de blir sammanförda i grupper? Skrattar de när någon svarar fel? Det är mycket sannolikt. Detta skapar ett utanförskap. Det kan skapa kulhål.
En av mina ledare. För alltså, jag skriver alltid på tisdagar i Söderhamnskuriren.
