I fredags bodde vi på hotell inne i stan Markus och jag och var på Hamburgerbörs på kvällen och kollade på REA. Sist var på ullies 25-årsfirande som jag gjorde det. Marskus pappa hade levererat tårta till hotellet som vi åt på natten när vi kom tillbaka. Fantastiskt väder den dagen, men jag inbillar mig inte att det var för vår skull.
Lördagen var lugn och innehöll mest förberedelser inför kvällen när Mats och Karin kom på besök. Trevligt.
Idag var vi bjudna till Elin och Pierre på brunch. Och den hette duga. Mycket trevligt.
Jag åkte direkt hem till Gävle därifrån. Lite skräckblandat att komma hem. Skönt att inte komma så sent, men samtidigt massor att fixa inför jobbstarten imorgon och det är gjort nu. Men också inför den politiska veckan men förberedelse av saker till fullmäktige imorgon. Också gjort.
Men plötsligt är det sådär mycket och högvarv igen. Är livrädd för att det blir sådär att jag inte somnar inatt, men jag har absolut inte druckit någon cola och allt är ju förberett så det kanske kan gå vägen…
Tre jobbveckor innan det är påsklov.
Kategoriarkiv: Uncategorized
LOVE!

Markus verkade lite besviken över att jag inte bloggat om att
vi har förlovat oss. I fredags. Men jag visste bara inte vad jag
skulle skriva utan att det blir brudigt.. Han är bäst Markus. ♥
Mjölkmage
Vad är det för begrepp? Det är skitfult. -Hej, jag har mjölkmage!
Eller stressmage.
Det är absurt att kalla olika åkommer efter det där systemet.
Fast jag har inga problem med min mage.
Lite tjockmage kanske.
Pierre har skickat bilder. Det är jag så glad för. Särskilt den på en stor bit kött.
Vad är problemet?
Här är när jag var en grym hemmafru häromdagen. Folk säger att det är svårt att hinna med med små barn… ha, baka var då ingen konst. En unge på varje ben bara.
Att vara konstnärlig ledare någonstans, vad är det egentligen för skit? Är det ett riktigt jobb?
Motgångar
Mina motgångar i livet har inte varit så stora.
Nu visar det sig att jag bara kan skylla mig själv när alla foton efter oktober 2007 till det årets slut är borta.
För att jag trodde jag hade spart fast jag inte hade.
På olika sätt måste jag nu försöka rädda hem lite saker och sånt från allehanda, men jag vet inte.
Pierre, kan du skicka åtta bra bilder från nyår som du tror att jag kommer att älska?
Till exempel.
När man är så less
Idag har jag haft möte halv nio till halv nio.
Först nämndens individutskott.
Sedan nämnd.
Presskonferens när jag var ganska kort mot journalisterna men ibland är frågorna på samma självklara nivå som till sådana som vunnit nån sport. Hur det känns. Fast här är det alltid frågor om pengar helt utan spännande ingång. Kanske därför som de sedan måste hitta på lite spännande vinklingar… Det är lärorikt när man har haft med media att göra ett tag, man vet hur lite man kan lite på de vinklingar som de anlägger.
Sedan möte med fullmäktigegruppen. Bara en promenad mellan.
Ibland undrar jag att jag var en saggig brud som inte tyckte nåt och bara kollade på TV. NU får jag aldrig vara hemma känns det som och jag är så less.
Fick påminna mig ikväll om varför, jo för att jag tycker saker. Därför bryr jag mig. Därför väljer jag att lägga tid på det här.
För sånt här:
En varm och skön söndagskväll i februari är jag på väg hem efter ett tjugoårskalas hos en kompis. Magen är full av olika tårtor och pajer, toppat med chips och läsk. Efter flera timmars prat med människor jag tycker om promenerar ett gäng av oss ner mot stan för att ta oss till våra respektive ombonade lyor. Några ska bada lite som uppladdning inför en arbetsvecka, andra ska surfa bort tid fram till midnatt. Bara softa sådär. Jag pratar med en som är bättre än mig på området om hur jag ska klippa och färga håret påföljande dag. Några pratar om sin nya lägenhet. Glada och mätta och med alla möjligheter i världen. Skön stämning helt enkelt.
Så passerar vi migrationsverkets lokaler i Gävle. En byggnad där det också på en av skyltarna står "Förvaringsenheten". Vi blickar upp mot fönstren och ser in i små, påvert möblerade rum med främst våningssängar. En ostrukturerad röra av saker där inne. Samlingsrum med stillasittande människor. Jag har aldrig varit där inne men jag föreställer mig att stämningen är något avslagen. Att en frånvaro av uppsluppenhet och söta bakverk råder.
Jag skulle aldrig i mitt liv vilja byta min tillvaro mot deras. Så länge det finns sådana tankar hos mig när jag hör om andras situationer kommer jag alltid att drivas en vilja att förändra. Att så uttalat förvaras någonstans i väntan på kanske svåra besked och en oviss framtid med små möjligheter, vilket helvete. Och då vet jag ändå att de här människorna ändå har valt att fly sitt land för detta, istället för något annat ännu sämre.
Jag tänker på ett samtal med en avlägsen släkting för många år sedan då min förmåga att diskutera ännu inte hade blivit det den är idag. Han körde den gamla vanliga grejen som är paradoxal som katten men tydligen fortfarande gångbar. Å ena sidan kommer de hit och tar våra jobb, å andra sidan kommer de hit och lever på bidrag. Invandrarna alltså, svartskallarna. Jag gjorde mitt bästa för att vara retorisk och frågade hur han skulle göra om det blev krig här och hans familjs liv skulle vara i fara. Då var det inget att snacka om, då skulle väskor packas och han skulle ta med sig sina kära för att sätta dem i trygghet.
Trots det, trots att han så snabbt kunde ta ställning till hur han skulle göra fanns ingen förståelse för att det här händer människor hela tiden. Varje dag. Människor lever som flyktingar i sina egna länder, flyr över gränser. De flesta flyr inte till någonting, utan från. Alternativet att stanna finns helt enkelt inte längre. Väpnade konflikter, svält, politisk förföljelse, idel karameller som tvingar människor att bryta upp.
Min mormor som var med vid tillfället sade det kloka, det som jag bär med mig – Jag skulle aldrig vilja byta med dom så jag missunnar dom inte.
Jag vill att vi ska forma ett samhälle där människor inte förvaras, där alla har en plats och kan bada varma bad och äta kakor och mysa. Där alla kan längta till jobbet eller skolan påföljande dag. Där vi och dom inte finns. Vi måste jobba på alla fronter och börja med att aldrig sparka nedåt, aldrig sparka på någon du inte vill byta livssituation med. Tisdagens ledare.
Och förresten, om allt går vägen den 17 mars kommer Peter Hasch att bli ordförande i arbetarekommunen (efter Ulrica Messing), och jag vice. Det blir spännande på riktigt.
Jag är redan uppe
fastän jag hade kunnat sova hur länge som helst till nästan och ändå hinna med att åka till Söderhamn. Idag ska jag träffa de vackraste syskonbarnen. Och syster såklart. Men det har jag flera av så jag kan inte kalla henne vackraste för då kan det bli dålig stämning och så.
Jag ska duscha och sedan försöka återskapa frisyren.
På tåget ska jag läsa handlingar och DN. Och förbereda anförandet jag ska ha på SEKOs s-fackklubb ikväll.
Ledig måndag
Kom hem efter frisörbesöket. Vi gick en promenad till jag och Markus.
Handlade, lagade mat. Hade fritid.
Jag har bakat tre sorters kakor, bland annat de fantastiska muffins som ni ser på bilden.
Och dammsugit. Moppat fläckvis.
Jag är en fantastiskt hemmafru.
Med en frisyr som känns bra igen. Jag ska inte ha hår modell längre. Jag är inte gjord för det.
Strålning
Solen bara strålar och strålar.
Det kändes lyxigt att före lunchtid gå en promenad på en timme.
Nu har jag duschat och ska gå och fixa frisyren.
Eller barret som man kan säga dialektalt.
Joodå
Jag är i hamn igen. Ledaren blev helt okej till slut.
Fast först började jag på en, men sen kom jag på att jag nog skrivit en på samma tema nyligen. Det hade jag, ungefär. Så jag bytte.
Min mage är så full av pajer och sånt som Daniel bjöd på. Hjälp liksom.
Imorgon ska jag klippa håret. Och Markus är ju kvar.