Besökte i kväll. Gillade bäst en tavla med olika texter om en pappa.

Jag och Linnéa åker tåget på väg hem från Gävle. Det är vi ruggigt bra på. Önskar jag kunde ge en bild av hur de två SJ-personalen vi snackade med på stationen var. Men jag kan inte målande nog beskriva de personligheter de besatt. Roligt är också de mystiska SMS som Linnéa får från någon som förlovat sig… något som engagerat hela kansliet, men nu stegrat än mer.

Läste en notis i Metro i morse om att smittospridningen av svininfluensan avtagit? Hur är det möjligt? Det var mänsklighetens undergång!

Man ska inte raljera kanske, folk är rädda och det är tråkigt för riskgrupper.

Men det är bra, det är jättebra att folk inte alls ännu blir sjuka i den omfattning som man trott. Faktiskt mindre. Kanske folk har lärt sig att tvätta händera ordentligt. Det har alltid varit viktigt.

Själv har jag aldrig haft influensa i hela mitt liv, begreppet ”värk i kroppen” har jag aldrig upplevt. Däremot har jag varit småsnuvig sedan innan sommaren.

Sverigedemokraterna går till kyrkovalet under rubriken Fädernas Kyrka. Om jag inte i grunden skulle tycka att den politik som Sverigedemokraterna bedriver är ruskig, skulle jag tycka att det var lite roligt. Fäderna? Vem talar om fäderna idag? Att Sverigedemokraterna som är ett manligt dominerat parti gör det förvånar mig kanske inte. I deras valtidning är majoritet av bilderna på pojkar och män. Sedan gammalt vet vi att deras partistyrelse med några få undantag består av män. I princip kan man säga att när en kvinna dyker upp i partistyrelsen eller på bild handlar det om länsförmågan Margareta Sandstedt som kandiderar till allt som går att kandidera till. Det kan också vara hennes dotter Louise Erixon, som för övrigt dömts för misshandel.

Så är fallet också med Sverigedemokrater i fullmäktige i Gävle och i Söderhamn. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att ett parti som pekar ut andra grupper som kriminella inte själva är så välkammade som de vill ge sken av. Särskilt när de nu ska framhålla sig som goda kristna.

Mitt val att avstå från religion och min önskan om att därför inte behöva påverkas av religioner accepteras inte av Sverigedemokraterna. Louise Erixon, som inte verkar ha tillämpat begreppet vända andra kinden till, anser att skolavslutningar i kyrkan är en viktig beståndsdel för att människor ska känna gemenskap i samhället.

Gemenskap har ingenting med  kyrkorummet att göra. Jag har svårt att se hur en jul- och en sommaravslutning i kyrkan för skolbarn varje år är det som utgör kittet för folket. Jag tror att kaffe har gjort mer av den saken. Kyrkans ställning i samhället har genom tiderna snarast sållat folket, där några dugt och andra inte. I dag ser det annorlunda ut men fädernas kyrka har inte alltid varit god mot sitt folk.

Det är populistiskt att föra fram önskemålet på skolavslutning i kyrkan. SD vill göra gällande att det är andra religioners fel att skolor väljer att förlägga festligheter på andra ställen än i kyrkor. Men vi är ett gäng blonda och blåögda som tycker det känns konstigt att behöva fira saker i ett rum där vi inte känner oss hemma. Där tal om Gud får oss att vrida oss i de obekväma bänkarna.

Å andra sidan, ge ungarna lite av allt så att de själva kan välja om och i så fall vad de vill tro på av högre makter. Inte som i dag, där vi tvångsdöper in våra nyfödda i kristendomen. För vi är väl inte för en totalitär kristendom? Får Sverigedemokraterna bestämma verkar de vilja ha mig till kyrkan för att känna gemenskap varje söndag.  

Det är lustigt. Hur kunde Sverigedemokraterna som jag tidigare uppfattat som mycket negativa till andra religioners påverkan på människor plötsligt bete sig som det som de säger sig ta avstånd ifrån. Nu vill de tvinga kristendomen på oss. Ann-Catrin Pettersson, SD-kandidat i kyrkovalet skriver på en lokal insändarsida, ”samhället behöver kyrkan”. Men om man vill slippa kyrkan? Ja, då får jag väl utvandra på flykt undan Sverigedemokraterna.

Välj noga i kyrkovalet på söndag!

Publicerad i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten 15 september

Nu fick vi stå still lite i Knivsta. Det här är inte bra. Inte alls bra. Jag svarar direkt på alla mejl jag får, för vad det är värt.

Det hände att jag på mitt lärarjobb skickade elever till ilsketräning. Jag skulle ha skickat mig själv. I dag är femte gången som jag haft för avsikt att åka med 7.06-tåget. Nu är statistiken 80 procent sen avgång. I dag handlade det om en halvtimme. NU var jag dock klok och inte väntade på det utan steg på regionaltåget 7.32.

Har inget möte förrän klockan tio, så jag kommer att klara mig.  Man kan också säga att jag har lärt mig att inte åka 7.06 om jag har ett möte tidigt. Fy!

Jag blir så där arg att jag vill krossa saker.

Så här ser en regular svensk gävlesambo (löjligt att titulera sig utifrån civilstånd, lika löjligt som när folk skriver under insändare med trebarnsmamma) när hon helt jävla ofixad och som vanligt på morgonen redigt trött och ganska suddig. Nu har det gått två timmar på tåget och jag har mejlat och läser RS-handlingar och skrivit allehanda.

Jag blir en pinne när folk ska hålla på att krama på mig. Jag är inte bekväm i det. Inte alls. Ska jag kramas ska det vara med någon jag känt länge och träffar ofta. Typ Markus och mormor. I övrigt har jag inget som helst behov av någon nära kroppskontakt med random folk.

Dessutom får det mig helt ur balans. På mötet i går välkomnades jag med en jättebamsing till kram av en person jag verkligen inte känner. Jag kunde inte fokusera på flera minuter efter detta intrång i den personliga sfären och det gör ju att jag tappar kontrollen. Just hate it. Krama mig inte.

Det är vackert att i ett fortfarande ganska trött Sverige glida fram med tåget över dimmiga åkrar. Jag sov gott på Eriks soffa även om jag drömde om sverigedemokrater som barrikaderat sig i skogen.

Han bjussade på pannkakor till middag. Mötet jag var på innan hade så klart inte tänkt på att om det kommer 20 pers på ett möte så kommer inte alla att äta djur. Typ tre var vi som istället för en ganska rolig landgång istället fick tekakaka med ost, men hey… man ska var glad om man får något.

Vi såg på de svenska hollywoodfruarna tills ögonen blödde. I min yttre krets har jag en kvinna som är på kornet lik Anna Anka, bara inte gift lika rikt och inte lika blond. Scary.

Vad ska man annars säga. Kvinnan som snackat skit om kompisen var en förvuxen fjortis. Stort underhållande program. Det sköna med den här socialporren är att den inte riktigt lämnar samma dåliga eftersmak som Grannfejden, där jag känner mig ganska duktig på bekostnad av människor som inte alltid har det så lätt. De här barbiekvinnorna har det i all fall gott ställt och förmodligen bra mycket roligare liv än en bitter skånefamilj (överrepresenterade i Grannfejden).

Frågeställningar genererades. Skulle jag känna att mitt liv var halvdant om jag var snorrik och därför enbart kunde göra sådant som jag har högt på njutningslistan. Läsa böcker, äta choklad, promenera, rida, träffa vänner, klippa i papper, sova länge, shoppa på Tusen Nålar (faktiskt gjorde jag det i går)?

Vi bollade fram svaret. Om livet skulle blixtändras till det just nu så skulle det förmodligen kännas menlöst efter en stund. Jag mår bra när jag presterat. Levererat en text, skrivit klart en rapport, vunnit en debatt.

Men om jag hade fötts direkt in i smultronvärlden hade jag ju inte vetat något annat. Men vad är kicken då? Om man alltid gör roliga saker, när blir det riktigt roligt?