Markus har tecknat en helgprenumeration på DN. Det känns bra, som att återse en kär gammal vän. Och som vanligt direkt slänga delar som innehåller sport eller motor om de inte sitter ihop med något bra. Ganska många år hade jag DN, innan jag bytte till Arbetarbladet.

Där Kenneth Lutti i dag skriver ”Jag säger nej till fler älgjaktsbilder! Särskilt på någon halshuggen.” Skönt att vi är ett antal som tycker det är makabert när jägare poserar med lik. Det är inte som att vi ändå inte förstått att ni ljuger när ni säger att ni jagar för naturupplevelsen. Vi vet att det är dödandet ni går igång på.

Ska lite geschwint packa ihop en festväska till i kväll när det är gästabud i Nyköping. Tur att jag köpte fina saker i går, men skor är ett återkommande problem. Tror jag har ett par nya stövlar i garderoben någonstans.

Jag kollar inte på det men förstår att många andra gör det. Facebook uppdaterar mig på hur andras verklighet kan se ut. Jag hoppas en tjej vinner. Det hoppas jag alltid. Oavsett om jag ser eller inte.

Jag ser Morden i Midsummer och läser Elle och surfar och sånt.

Det var dags för ett antal nya klänningare i dag. Och guldtights. Markus drog ihop en god gorgonzolamiddag. Inga klagomål frånn min sida.

Fick just ett mejl:

Hej!
Vill bara meddela dig att det för en stund sedan kom en stor tavla med bud till dig. Lena i växeln

Det här betyder att SSU:s tacktavla för min tid i förbundsstyrelsen efter tusen tjat och påpekanden anlänt. Den var väntad i augusti 2007. Alltså 2007.

Tavlan i sig betyder inget alls, det är principen. Att det är sjukt svårt för ett kansliet på långt över 20 personer att få ut tacktavlor till de som av tradition ska ha det. Det har varit allt möjligt som ”ursäkter”. Eftersom det här har blivit en kul grej mer än något annat har folk både nu och då påpekat detta för personer i ansvarsposition. Och de har förmodligen jobbet sitt snabbaste… och det är just precis så här långsamt.

Tack SSU.

… var lite seriöst! Det är en gammal, klassisk syn att om man har tre fantastiska läppglans med på sitt viktiga möte så verkar några tro att man inte kan lyssna med öronen för det. Helt fel naturligtvis.

I dag Caramel Gospel, Toffee R&B och Strawberry Funk.

I kväll har jag och Jörgen varit hos en stadsdelsföreningen, Norra. Min gamla. Hade inte varit i mina gamla hood sedan jag flyttade därifrån, men allt kändes som vanligt förutom en fin fotbollsplan och lite lite smärtade det av saknad.

Mycket bra diskussion om olika ekonomiska frågor. Vi tycker lika om mycket jag och Jörgen fast vi fokuserar på olika saker. Bra! Kul att vara ute med honom!

Det finns inget bättre att prata om än olika politiska frågor. För det är ju allt om hur vi ska leva tillsammans. Och det ska vi ju. Alltså måste vi prata.

Vad händer när klyftorna ökar?

Den här veckan har de varit strutsar. I alla fall mannen. Han har nog vetat men låtsas som inget. Det man inte vet lider man inte av. Jag klarar inte sånt. Jag vill veta allt hela tiden. Skillnaden mellan mig och honom är att jag vill ta itu med saker. Han är en sån som hellre spelar golf. Han tar det inte som en man, som programledarna säger.

I dagarna har det varit en pseudodebatt om Bodström. Att han både sitter i riksdagen och bedriver advokatverksamhet. Känt sedan länge och han är inte precis ensam om att ha så kallad sidosyssla. Varken iriksdagen eller annars.

Vad är problemet? Jag älskar när folk jobbar och brinner för det de håller på med, vilket han uppenbarligen gör. Han har inget hemligt trick eller är någon superman. Det är väl det vanliga, han tittar inte så mycket på TV, han hänger inte på fik, han tar inga långa bad. Han multitaskar säkert allt han kan, vilket gör att man hinner mycket mer. Han panerar. Han kan säkert läsa fort. I boken Nextopia har jag lärt mig att många människor multitaskar så att man liksom får 43 timmar på ett dygn. Han gör väl så, precis som jag och många andra. Det blir dubbelt så mycket tid som den som inte har den kapaciteten. Och man måste ju inte, men man får om man vill.

Var inte avis på dem som får mycket gjort. Det ser inte snyggt ut.

Det står ju på bilden vem som äger den.

Okej. Precis så här ser min Bob ut. Fastän han aldrig skulle sätta sig så här just när jag skulle vilja fotografera. För han är inte så trevlig. Förbannat söt, men inte så social.

Det kändes inte så bra att ha den där bilden på sunk-Lasse högst upp.