Det känns fortfarande som att jag gungar. Jag är inte nöjd. Inte ens stolt.

Jag avskyr avskyr avskyr att åka färja. Jag skulle kunna fördjupa resonemanget, men jag måste då se bilder och känna luktar jag inte önskar ens mina ovänner.

Här är tre glada lirare med röda ögon på väg till färjan. Linnéa, Ahmed och Helena. Vi sitter på ett södergående tåg och är ganska spända för det som väntar.

I morgon drar mitt jobb iväg på två dagars färjeresa till Helsingfors. Det känns inte bra utifrån färjeperspektivet. Jag tycker färja är bland det skabbigaste som finns. En gång har jag åkte till Färöarna. Fulla färöingar är inte att leka med. En gång åkte jag till Tyskland. Då sov jag mest. En gång åkte jag på studentkryssning. En gång jag gjorde mest som alla andra. Det var så där. En gång tvingades jag åka till Åland och vända med gamla jobbet. Vi kunde inte konferera pga utropen och jag var sur och hade huvudvärk. Folk verkar bli vansinnigt glada av färjor. Jag blir buttrare än vanligt.

Bävar för den skabbiga buffén som brukar ingå. Hur folk ska prata över maten och skaka huvudet… usch.

Mannen som växte upp med utsikten nedan lärde sig att uppskatta det lilla. Det vill säga äckligt lösgodis. När Bertil väljer godis hemmavid blir det en ganska ruskig blandning. Tyvärr släpps han ibland loss inför jul och andra högtider när han ska hjälpa till. Tänk dig allt som är tråkigt och färglöst i godishyllan. Det tar Bertil. Och det är ju skitsmart, för han får behålla allt själv.

Men igår köpte Markus lösgodis. Ingen Bertilblandning. Den har jag nästan ätit upp nu. Till Grannfejden.

Min syster Lina har tagit den här bilden. Det är utsikten från köket där jag är uppväxt. Lina har modifierat bilden en aning, men när man ser det här… Just då längtar man inte hem. Men det är också en bra påminnelse om att jag verkligen inte är någon citytjej. Men jag har lärt mig den urbana miljön också, jag är multikompetent.

Bläddrar i nya Femina som kom på posten i dag. De tipsar om Island som resmål. Det är klart de gör. Island är fantastiskt. Jag älskar Island. Jag älskar hästar. Jag älskar kombinationen. Jag kommer verkligen att åka tillbaka en tredje gång. Och kanske en fjärde.

Det som nyss var, kan snabbt bli det förflutna. Så är det med mitt gamla jobb. Jag kan stället utan och innan. Jag vet mer om somliga elever än vad föräldrarna gör. Många kollegor har jag följt genom både det ena och det andra. Och i tanken är jag där ofta.

Inte sedan juni har jag varit där, och det är ju inte särskilt länge sedan alls. Och så i dag. Har längtat efter min gamla klass och det var galet kul att träffa dom. De blev glada också och gav spontankramar (jag backar aldrig undan när det gäller elever, så var lugna).

Det var en udda mix av att höra till men ändå inte. Två timmar senare gick jag. Tomt känns det. Och konstigt.

Mitt stavningsprogram rödmarkerar Obama. Det måste vara från tiden före.

Har kollat lite på Hemnet de senaste dagarna. Först för att det är underhållande att kolla på andras inredning som jag inte upplever som så behagfull. Då kan man kolla in gamla hus, eller nyare, i Hälsingland. Sedan för att jag insåg att jag gärna vill ha ett litet hur som jag kan fylla med saker som jag tycker är fina. Främst av pysselkaraktär så jag kan skapa hela dagarna.

Men, precis som en hund är det otänkbart.