Jag har en lyckat kombo av lila skuggor. Fast det syns så klart inte så bra. Och lila strumpbyxor till min älskade prinsessklänning. Självis borde jag ha lila naglar, men det har jag inte. Turkosa. Det kommer att bli roligt ändå.

Och ja, jag har en stor näsa på riktigt. Det är inte bara som det ser ut. Men det gör inget. Jag har små läppar istället.

Tack alla arbetare som har stridit i generationer för mig. Stridig emot orättvisor och förtryck. Stridigt för allas möjlighet till utbildning. Stridit för att vem som helst i dag har ekonomiska möjligheter att bli precis vad den vill.

Hos många äldre finns tyvärr ett genuint motstånd mot studier. Att den som pluggat skulle sig lite som förmer och därför ska dömas redan på förhand. Många kommentarer fälls kring hur ”teoretiker” inget förstår om verkligheten. Sagt av någon som inte har en egentlig susning om hur en högskoleutbildning går till. 

I mitt parti möter jag alltför ofta detta. Så fort vi på förekommen anledning, som till exempel vid alla varsel, talar om vikten av utbildning och omställning och möjligheten att skapa sig en ny framtid, lyfter någon lite till åren kommen aspekten att alla inte ska behöva plugga. Som om det vore ett straff mer än en möjlighet. Som om det enda som räknas och är fint i arbetarepartiet är jobb med nävarna. 

Bland de äldre är inte så många välutbildade. Kanske var det så förr i tiden att de som hade skaffat en utbildning, förmodligen ofta barn till dåtidens högutbildade, var lite stora på sig. Men i dag har en mycket stor majoritet av yngre människor minst gymnasieutbildning. Ingen är märkvärdig för det. 

Vi måste våga se den utveckling som inte kommer att hejdas. De som klarar sig bäst i arbetslivet är de som har utbildning. Inga tvivel om det. Ju högre utbildning desto bättre går det. Jag är inte intresserad av att någon pekar ut en välutbildad, arbetslös person för jag pratar om statistik och den talar sitt tydliga språk.  

Det finns inget egenvärde i att köra hälarna i marken och hävda att utbildning är överflödigt. Den som gör det skapar en klyfta mellan de egna barnen och de utbildades barn. Undersökningar visar bland annat att barn från akademikerhem vid tre års ålder har tre gånger så stort ordförråd från barn från arbetarklasshem. Kunskap är makt. Makten över sitt eget liv är alla förunnat och krasst nog är det så att ju fler ord du kan desto bättre kommer det att gå. Man kan tycka att det är förjävligt, men det är ett faktum.  

Min egen mormor recenserar mina ledare utan pardon. Använder jag för fina ord är det dålig. Är det lite skoj och med knorr är det bra, när jag skriver ”så folk fatter”. Sist blev jag putt och svarade något i stil med att jag inte enbart skriver för dem med sexårig grundskola.  

Jag har gått i skolan tre gånger så länge som min mormor. Ska jag skämmas för att hon och de andra i hennes generation tillsammans har byggt upp för mig är något jag har utnyttjat? Ska jag skämmas för att jag trotsat oddsen och trots outbildade föräldrar skaffat en genuin utbildning och lever gott av den? Ska jag behöva känna i mitt eget parti att jag inte är tillräckligt fin för att jag inte tillhör ett LO-fack (man får ju inte precis välja)? 

Aldrig. Den som ska skämmas är den som tagit del av frukten som andra slagits förr så länge och sedan blivit Moderat. Jag fortsätter kampen mot orättvisorna och utnyttjar de ord ni har arbetat för att jag ska få lära mig. 

Publicerad i dag.

För att klara ett av nyårslöftena (kanske två) shoppade jag lite efter två roliga fikadejter på stan i dag. Saker till naglarna. Och slängde med en luktagott som det var rea på.

Nu har jag smörjt naglar och nagelband med en kräm jag köpte i underbara Japan.

Jag snoozade mig igenom en bit av den. Nu är jag duschad och klar för allt som komma skall. Två fikor och kvällens fest.

Jag har inga principer eller traditioner kring det. Ibland hittar jag på några, ibland skiter jag i det.

Nu har jag tre
– Jag ska bli hälften så stilig som kronprinsessan.
– Jag ska ta hand om mina naglar och händer bättre.
– Jag ska rida minst fem gånger under året. (Sofia, din häst kan behöva ställa upp … )

Nu läser jag Blåst av Erlend Loe. Det är en fröjd. Precis som alla hans andra böcker.

Det var snöigt och jävligt. Men vi körde så försiktigt och fint jag och Kia. Markus höll i Börje. Hemma är vi och Markus har handlat medan jag installerade Börje, plockade undan torr disk, vattnade blommor, tände ljus och kollade dagstidningarna.  Ganska mysigt.

En stor skillnad på hemma och Norrala är folk/besök. Här kommer det ju typ aldrig någon spontant med undantag för jesuspratare. I Norrala dräller det in folk alltid. Alltid. På så sätt blir det lite tomt. Inte en veterinär eller granne som vill lämna fisk någonstans.

Markus och killarna läser.

Markus kör hö.

Jag pratar med liten kalv.

I dag har jag läst den här boken från första till sista sidan. Det är möjligt för att det är positivt lättsam läsning i kombination med att jag vill veta hur det ska gå. Och att jag kan läsa fort naturligtvis. Hanna-Klara är lite som en kompis som tjejpratar med mig rätt ut från sidorna och jag förstår så mycket av hennes personlighet. Dessutom gillar vi samma musik. Dolly, Robyn, Joplin, Wrede och gillar samma böcker.

Andersson har lyckats med att fånga en hel del av det som är inneboende i många av oss som är uppvuxna i småstäder, och som brottas med hatkärleken till det. Och kärlekshistorierna så klart. Hur det någon gång i livet funnits the it-guy som egentligen var en skit, men påverkar så mycket så att man skäms över det för tid och evighet. Och viljan att bara räcka till, duga, vara omtyckt.

Har precis levererat min sista ledare. Sedan mars 07 har jag levererat en text i veckan. 3000 tecken. Med ett fåtal undantag (3?) då en tisdag sammanfallig med röd dag. Det har varit hysteriskt roligt. Fått ett gäng vänliga mejl. Och ett gäng ovänliga från nazister, jägare och friskoloeälskare. Intressant kombo.

Varför ska jag inte skriva mer? För att det inte ska tolkas som att jag driver valkampanj på ledarsidan, det vore inte snyggt. Jag är tacksam för att ha fått den här möjligheten att (mot betalning dessutom) sprida mina åsikter på bästa plats i två tidningar.

Känner mig mycket lugnt i att jag kommer att få en fin efterträdare i en av mina fina, röda kamrater.