Det är väldigt mycket möten på G just nu. Det är inte så konstigt eftersom det egentligen är huvudingrediensen i mitt jobb och på min fritid.

Men i går, några minuter innan jag var på väg till Söderhamn med tåget, på ett möte ringde det och beskedet var att stanna hemma pga snöoväder. Så jag fick ett helt gäng timmar till inget. Jag läste, tog hand om krukväxter, sorterade saker i väskor och så vidare. Ganska okej. Det betyder att jag bara hade två istället för tre politiska möten på min komplediga dag.

I dag ska jag på konferens till Stockholm men på tåget jobbar jag med mejl och läsning av dokument.

I kväll är det gruppmöte hela kvällen. Räknar med att vara hemma 21.15. I det riktigt glammiga liv det innebär att vara fritidspolitiker. Man gör i princip inget.

Det är fantastiskt. Men det liksom kryper lite i hårbottnen. By the way, varför kan man inte ha hur många böcker som helst? Inget hem är komplett utan ett ton böcker.

Och kollega faktiskt. Våren 2003.

OPI Green-wich village

Rolig färg.

I går kväll var jag biblioteket (älska bibblor) med Eva. Hon hade uppmärksammat att Gustav Fridolin skulle prata om ungdomar utifrån sin bok Blåsta. Måste höras tänkte jag och var glad att mötet innan avrundades så det var möjligt.

Gustav är enkel och rolig att lyssna på. Det bäddar för att man ”orkar” ta till sig innehållet. Kort och enkelt handlade det om att vi har dragit ner på den gemensamma välfärden (trots att 90 procent säger sig vara villig att lägga mer på den) medan privatkonsumtionen av bilar och hemelektronik har ökat. Krasst sett, vårt ”behov” av snygga mobiler gör att vi har struntat lite i att vi får färre lärare i skolorna. Ett hårdare samhälle pga egosim alltså.

Fridolin lyfte fenomenet att om DU inte lyckas är det DITT eget fel. Vi har liksom förlikat oss med att vi inte längre kämpar för alla, för att det ska gå bra för alla (dock jobbar ett parti med att alla ska med). Vi pekar ut de som ”lyckats”, som Zlatan och framhåller honom som ett gott exempel. Lyckas inte du, shame on you.

Alla ska kunna lyckas.

Är det verkligen så att männen inte var sugna på att vara hemma med sina barn? Visste vi inte det redan?

Här står jag och väntar på att någon gång få en vettig instruktion om hur jag ska göra den här prisutdelningen. Vem ska jag ge några blommor till? Är det ens det jag ska göra?

Den här bilden kallade Joela, men vänta nu är det mig han pratar om?

Här får jag check, blommor och sen kramar.

Och titta så glad jag blev.

På vägen upp till Hudik skojade jag och mamma om möjligheten att jag skulle få dela ut en sån där stor check. Aldrig hållit i en sådan, så bara för känslans skull. Mamma tyckte i så fall att jag kunde sno den (på skoj, i min familj snor vi inte saker på riktigt). Och så var den till mig.

Joela tog bilder. Hon var en del av konspirationsteorin.

Den har varit lite tjock. Fast på ett kul sätt. Kom hem senare än tänk då i fredags och orkade mest bläddra igenom den blandade skörden av tidningar. Accent, Glamour, Fokus och Damernas Värld. Pierre har gjort ett mycket bra jobb med Accent.

Kl 16 hade jag en vigsel på Engeltofta. I veckor har jag på nätterna drömt om olika dåliga scenarion som ska hända på den, vilket varit mycket jobbigt. Samtidigt har jag sett fram emot den för brudparet hade det lilla extra. Och det gick jättebra! Mitt inhopp var dessutom väldigt litet. Skönt när det var gjort och det hade avlöpt väl.

Om gårdagskvällen har jag nyss skrivit. Kommer lite till när Joela har skickat bilder. För ni längtar väl?

Sov djup hela natten och hade glitter i ögonen när jag vaknade. Bokstavligt, för eyelinern var ingen lek att få bort och jag hade inga specialare med.

Sedan har jag lekt med pippifigurer. Och kollat på Pippi. Avsnittet när de frossar i godisbutiken är gott att se.

Nu tänker ni som detaljstuderat bilden att det är dags för mig att färga håret igen. Det stämmer. Ska bli! Snart.

Ett tidigare snart kommer Mats hit och vi ska genomföra revision på min förening IOGT-NTO 21.

Elin Lundgren är skribent, folkrörelseaktivist och socialdemorkatisk politiker. Hennes orädda och självständiga engagemang imponerar. Elin Lundgren agerar efter eget huvud i politiken. Elin förenar djup sakkunskap med att bjuda på sig själv i sociala medier och i direkta möten med medborgarna. Hon visar vägen för andra ungdomar som är intresserade av politiska frågor, men som kanske stöts bort av stela och ålderdomliga strukturer.

Hudiksvall 6 februari 2010.

Jag blev stum. Jag hade i månader vetat att jag var årets stipendieutdelare och att det vore trevligt om den hade lite familj med sig som sedan också kunde njuta av Beatleskvällen. Sripendiet skulle delas ut till killar i bandet.

Trodde jag ända tills jag stod på scenen och tänkte ”eftersom ingen berättat för mig hur jag ska hantera den här stipendieutdelningen får det bli som det blir”. Och så där blev det. Grundlurad.

Däremot väldigt glad och fövånad. Och det förpliktigar. Det gör det. Bubblande glädje.

HÄR kan man läsa lite.

I dag ska jag förrätta en vigsel därefter åka norrut och dela ut ett pris, men det är lite hemligt än så länge. Jag ska ta Markus, mamma och Bertil med mig.