Och i dag har jag varit där på besök tillsammans med UNF:s förbundsstyrelse. Här syns några av dom tillsammans med Astrid längst till höger som blev generalsekreterare när jag slutade.

Karin och Vidar uppe på ett stooort lok. Vidar med en spotlight mitt i fejjan.

Tidstypiska skyltar säger mycket om det mesta.

Tillsammans är vi starka!

Dags med lite nysatsning? Ja just ja, det fanns visst ett rödgrönt alternativ som tänkte det. Men men.

Jag tänker att jag inte är särskilt lik min mamma. Förutom att vi båda är smarta och glada. Men. Det finns ändå skarpa drag. Som när jag 00.30 kommer på att det är dags att måla ett litet bord och en piedestal vita. Och gör det. På morgonen är det ju torrt och klart. Praktiskt! Och snyggt.

Men ska inte tveka, utan göra och göra klart snabbt. Långtbänk är trist.

(kanske har jag visat den förr. men då är det så. lite extra snygghet har ingen lidit av)

I väntan på ”På spåret” såg jag en trailer som fick det bubbla av förväntan. Nämligen en ny omgång av ”Klass 9A”.

Jag tror jag återkommit till det flera gånger, men jag funderar väldigt mycket på skolan. På elever jag har haft, skolan jag jobbat på, rektorer jag haft och skolan i allmänhet.

Att inte befinna sig mitt i skolmiljön gör att tankarna tar både lite nya banor men också djupare i gamla övertygelser.

Hur jag än vänder och vrider på det är det så att varje lärare som är i skolan och hellre skulle vilja vara på ett annat ställe än skolan måste få vara det det. Måste få byta. Skolan kan inte ha personal som inte tycker om elever, som inte följer läroplaner, som inte vill tänka nytt, som inte vill jobba i lag, som inte vill ge elever massor av chanser, som leter fel hellre än rätt, som dömer ut en unge så fort den kan …

Många missnöjda lärare verkar ha hakat upp sig på två ord. Status och lön. Varför denna längtan efter det diffusa som kallas status? Exakt på vilket sätt påverkar det att fler elever skulle få godkända betyg? Och lönen. Det kan inte komma som en jätteöverraskning för lärare hur löneläget ser ut. Har man valt att satsa ett antal år på en utbildning och gått och trott att man ska bli kanonrik får man nog skylla sig själv. En lärarlön är helt okej och går alldeles utmärkt att leva på.  Och framförallt, finns det mer kompetens och engagemant att klämma fram om man får ännu mer pengar? I så fall har vi problem. På jobbet gör man sitt bästa. Spelreglerna var kända från början.

Gärna jämförs löneläget med läkare (som pluggar längre) och inte med sjuksköterskor (som många pluggat lika länge). Dessutom är inte antalet pluggade år en garant för hög inkomst, utan kanske främst för att få syssla med det man drömmer om. Biblotikarier är en grupp som pluggat väldigt mycket många gånger. Inte syns det i deras lönekuvert precis. Men förhoppningsvis jobbar de med något de önskar.

”-Men ”de allra bästa” söker sig inte till läraryrket som de borde.” Därför måste lönen upp. Sägs det. Kanske ligger det något i det. Men kanske skulle också fler lämpade söka sig till skolan om befintliga lärare slutade gnälla så mycket på sitt jobb, om lärarstudenter inte mötte ett arbetslag där det är några få lärare som drar det tunga lasset medan andra fikar mycket mellan lektionerna och lugnt kan fortsätta med det utan att en chef styr upp.

Många lärare förstår inte vilket ansvar de har. Det finns alltid andra att skylla på när det inte går bra. Det är helt oacceptabelt att de personerna får arbeta med eleverna. 

Det här är ju tråkigt att prata om. Och många blir arga. Så för att balansera lite, det finns en hel bunt fantastiska lärare där ute. Kram på er.

 Bild från paus i ridtur på Island.

Förutom att det vore roligt att ha en egen goding som inte är av plast och i kulörta färger och jag längtar till den dagen, så har jag nu bokat in mig och mamma på en långritt på islandshäst i maj. Jag gav henne det i 50-årspresent och med ett datum spikat är det bara att sätta igång att längta.

Jag ska boka in fler saker att längta till. Det är lite för få just nu.

I dag känner jag mig ganska ynklig och tycker synd om mig själv. Det är inte så kreativt. Som om han visste det hade Markus köpt Apelsinkrokant till mig. Det gör saken lite bättre. på mycket kort sikt.

Nu har mejlen börjat komma igång igen och jag har börjat fylla på i kalendern, bland annat en invigning på Högskolan i Gävle. Dygnet har jag i alla fall vänt tillbaka. Så jag är ganska redo. Vem vill hänga i soffan liksom? Inte jag i alla fall. Ut och se. Ut och göra. Tänka. Göra nytt. Pretto va?

Avrundande eftermiddagen med VU på Arbetarekommunen. Teknikparken hade mycket bra mat i dag by the way. Precis som tidigare i veckan också.

Minus 16. Hade först tänkt gå till Teknikparken där jag ska ska träffa de andra S-riksdagsledamöterna från länet. Meeeen, jag åker i en bil istället.

Rubriken var givetvis ironisk. Roligast hittills i vinter är snöattack.

Carl Philip trotsar pappa. Går på bröllop (alltså visar sig offentligt) med Sofia, något Kungen och Silvia inte gillar.

Stackars Sofia. Bara tänk bort svärföräldrarna. Låtsas som att de inte finns även om det är svårt.

Jag har packat ner mina tomtar i lådor och förpassat långt in i ett skåp. Pratade nyss med Sara och hon tyckte precis som jag att det kändes lite vemodigt.

Jag tycker om jul. Men jag tjuvstartar inte. Då är det roligare längre.

I dag har jag varit på företagsbesök på Actor i Gävle. Ett företag som är ledande inom glassmaskinsbranschen.