Jag har svett mig på sammanlagt knappt tio kvadratcentimeter. Några fläckar vid knäna som nog inte var ordentligt insmörjda med faktor 50. Och så lite på tårna som jag glömde extraspruta med sololja på som jag hade tänkt.

Jämfört med några andra blekisar som kom samtidigt i går är det ingenting. Somliga är helt rosa. Samtliga är män. De fortsätter glatt gå runt i bar överkropp och inte någonstans kan jag se att det glänser av solkräm. Som om de inte behöver ligga i en säng vars sängkläder trycker mot huden när natten kommer.

Det är en väldigt konstig lyster i solkräm. Liksom rosavit pärlemor. Som klistrar av sig på allt. Min svarta väska har nu en helt annan nyans.

Är det normalt på charterhotell att folk före frukost paxar en liggstol genom att lämna ett badlakan på den, men kanske klockan 14 inte har varit på platsen mer än en kvart? Väldigt lågstadieaktigt. Och så undrar jag var de gör resten av tiden när badlakanet är ledset och ensamt.

I min famlij har vi aldrig sagt badlakan. Där säger vi bara handduk. Stor eller liten. Så jag skrev det först, innan jag ändrade till badlakan.

Nu har jag badat också. Det är därför jag gjort mellantid på rummet och i duschen. Efter att ha legat under parasoll sedan halv tio i morse med ett kort brejk för lunch (vitlöksbröd, saganaki och tzatsiki) och läst ut Jessica Anderssons bok om sin barndom och halva Allings bok om sin barndom tog jag mod till mig. Gick ner i vattnet. Häpnadsväckande!

Det var alldeles varmt hela tiden. Ryste inte en gång. Bara löjligt skönt helt enkelt. Och så vågorna som nu blivit mina vänner. Jag har aldrig träffat vågor tidigare. Bara jublat om någon båt rört upp något. Men här rullar de taktfast in och det är riktigt kul.

Nu ska jag smörja in mig, gå en promenix, handla och därefter följer mera av läsning, parasoll och kanske vågbad igen.

Hur jag mår? Fortfarande tom. Jaghar gjort en fasansfull upptäckt. Jag är rädd för massor av saker. Jag brukade säga att jag bara är rädd för attt de omkring mig ska må dåligt. Det stämmer inte. Jag är rädd för nästan allt.

Eller okej. Jag är inte rädd för att den här veckan kommer att innebära en hud ständigt klibbig och ibland också toppad med sandkorn. Men jag gillar det inte.

Ofta tillhandahåller hotell duschmössa. Jag undrar vem som efterfrågar den.

Inser just att vattnet kommer att slå emot stranden oavbrutet. Att jag kommer att höra ljudet precis hela tiden. Det kan göra mig galen efter någon dag.

Det känns iofs väldigt ovärt att vi betalade för havsutsikt, eller att vi egentligen betalade någonting för resan till Grekland. Man fick välja, ville man åka eller inte. Jag valde att åka. Och jag åkte själv.

Nu sitter jag på en balkong mot havet. Uppskattar 15 procent av synfältet till andra färger än blått. Lite grönt och lite vitt och en gnutta brunt. Åt andra hållet är allt mest brunt.

På vägen från flygplatsen (och till också egentligen men jag sov bort mesta tiden) var jag livrädd eftersom vägen var brant och kurvig och det gick fort och många åker skyddslösa på mopeder. Sånt man gör på semestern!

Anlände med en tomhet i kroppen. Den båstår, även om jag äntligen, efter ungefär 12 timmar åtminstone stoppat något i matsäcken efter ett besök i kvartersbutiken.

Att åka själv hit är något av det modigaste jag gjort. I min familj har man inte rest någonstans. Jag har iofs rest en del på senare år, men inte riktigt så här själv.

Stranden ligger precis nedanför hotellet och jag dåsade bort eftermiddagen där. Läste en bok. Under parasoll, i tunna kläder och med feta lager av det starkaste solskyddet. Finns risk att det blir som min mamma trodde, att jag kommer hem vitare än innan. Det gör inget. Man får cancer och rynkor av sol. Fascinerande med en man som låg timtal mitt i solen på sin solbädd och verkligen personifierade begreppet ”lapa sol”. Han hade en djupbrun färg, som även den någon gång måste ha börjat som grisskär, för han hade inte turen att födas med fäscha pigment.

det är han och jag egentligen. Två blekfisar, men han kamouflerar det väl.

Hotellet är helt okej. Drog efter andan av lättnad när jag såg vilka hotell andra fick hoppa av vid. Men lite undrar man. varför har de rumslås som påminner om taffliga dagbokslås? Eller helt otätade hål i duschen efter att ha dragit om rör. Skönt att komma från landet Bror Duktig.

Middagen just i dag blev en maffig mix av Babybels, konserverad frukt, chokladpudding och körsbärsfestis. En Kajsa Varg-variant helt enkelt.

Planen är att jag ska träna på att göra ingenting. Den här utsikten hjälper till. det är något med vatten (och eld) som fascinerar trots att inget händer. Jag ska försöka läsa ut de åtta böcker jag tog med, ungefär en om dagen. Jag gläds över nya tider där hotellet har uppkoppling och jag har en dator och vänner ungefär 250 mil norrut som jag kan ha koll på.

Jag kan inte säga att det är roligt. Men jag är nöjd över mig själv att jag vågade åka.

Efter mycken vånda har jag bestämt mig. Inser med skräck att jag inte alls är så modig som jag tänkt. Och just därför måste jag väl åka. Modig är bara den som möter sina rädslor.

Jag måste förnya mitt körkort. Inte för att hag har haft det i tio år, för jag har haft det längre, men jag tappade bort första upplagan på en krog en gång.

Droppade in på fotostället och tog en bild där jag ser lagom flottig ut. Killen undrade om jag var nöjd. Absolut sade jag och lade till att det här är ingen stor grej för mig.

Då berättade han om en tjej som varit inne veckan innan och där det tagit 40 minuter att ta bilden, för hon blev aldrig nöjd. Hon hade också med sig fyra klädombyten. Fyra klädombyten! För en körkortsbild!

Somliga tjejer får skärpa sig!

Som ni vet en klassisk hits med den fina gruppen New Kids On The Block.

Lämplig strof ur låten för att passa bilden från i kväll skulle kunna vara:

Get loose everybody cause we´re gonna do our thing.

Rekommenderar Systembolagets nya Stirrings Piña Colada (nr 1957). En av de 64 alkoholfria produkterna. En typisk sådan grej som många tar en klunk av och säger -Oh, gott det här kan man inte dricka så mycket av. Jag tänker att jag kan dricka hur många glas som helst. Den där typiskt omåttliga personligheten som måste tyglas.

Ponera att min moster hade haft Facebook. Ponera att hon hade sett en relationsändring hos mig om att jag inte längre var ihop med M. Kan vi se henne trycka gilla?

Nej.

Men så kan andra bete sig, och förmodligen tycka det är helt rimligt. Att man beter sig på det sättet och kanske till och med att det är lite machokul att göra så. Två gånger faktiskt. Vem gynnar det?

Och nej, jag borde inte blogga om det. Det är bara så skönt att ha rätt. Jag kanske tar bort det här i morgon när jag ångrar mig.