Två nätter i rad har jag varit vaken när tidningen kommit. Det känns tufft.

Har suttit i 90 minuter och pillat med olika texter. Dels en grej vi håller på med för partiet, dels lite förberedelser för alla de här trevliga vigslarna som nu för tiden hör min sommar till. Ser fram emot de två som jag ska hålla i morgon.

Efter det har jag ytterligare fem stycken i sommar (som det ser ut nu) men mot slutet, för nu är det ju lite lediga tider för mig. På sommaren kräver vigslarna lite mer, då många har utomhusplaner till exempel vid Gävles vackra kust. Då är det ofta lite mer arrangemang runt omkring.

Jag skriver som bäst på nätter, om jag inte är övertrött. Nästan allt jag gör, gör jag allra bäst sena kvällar med skaplig pigghet i behåll.

Funderar på det här med att bli pigg. Tror adderande av motion kan bidra positivt. I morgon plussar jag på vänner!

Aftonbladets ihopsamlade, misslyckade tatueringar.

Kenneth mejlar: ”hej,en kompis gjorde den här taturingen på mej på en fest då jag låg och sov, med en omgjord rakaparat.”

Är det en normal kompisrelation?

Audreyflickorna läste jag för andra gången. Förutom att språket är fyndigt och modernt vilket gör boken extremt lättläst, har innehållet en tyngd. Kvinnor som slogs mot att vara underordnade männen på arbetsplatsen (Expressens tidningsred.) blickar tillbaka och resonerar kring vad som egentligen hänt sedan dess. Får kvinnor välja sitt liv i dag. Av en slump läser en lite ur ”Bitterfittan” och blir allvarligt ledsen över att inte heller i dag förekommer riktigt jämställdhet inom förhållanden, särskilt efter barnen kommit. Gillar boken mycket! Den har en styrka och ett lugn.

Lila Hibiskus är en skildring av en familj i Nigeria. En familj där religionen, katolicismen, styr pappan. Och pappan styr frun och de två barnen. Vi följer med ur den femtonåriga tjejens ögon. Samma patriarkat där som här. Skillnaden ligger i påminnelsen om hur människor lever i ett afrikanst land. Borde oftare läsa litteratur som inte avhandlar västvärlden.

Under kongressen gick Erik W med en flaska sånt här och liksom hånade min Nezeril. Den här var minst lika bra men slet inget på näsans insida. Så jag tänkte att jag litade på Erik. Det skulle jag inte ha gjort.

Det är möjligt att vi har olika kvalitet på det som ska bekämpas, nästäppa och att min kräver ett tyngre motstånd. Det här gav mig ingenting. Inget hände. Det blir mer av de tyngre produkterna ör mig vid behov. Även om det ibland betyder att snyta blod.

Det ska tydligen betyda tur. Paret jag viger i dag kommer att få ett väldigt lyckligt liv.

Min förra tvål i duschen tog slut och det är läge att lägga dit en ny. har en hoper att välja på, och nu var det dags för den här. Köpte när jag var i Japan för något år sedan. Hade jag vetat att det var en behagligt mjuk tvål med skön doft av smultron hade det skett för länge sedan. Det här är det min syster kallar vardagslyx. Det och att använda silverbesticken till vardags som jag gör nu för tiden.

Här träffade vi Kurirens reporter som tog ett kort snack med oss om veckan ute i länet, som avslutades i min hemkommun i dag.

Hjälmen, inte skäms den för sig? Problemet i dag var bara att jag inte hade någon cykel då den var för stor för utrymmet i bilen norrut. Trist. Jane fotade oss.

Efter. Ett mycket tommare skåp än innan. Jag har mycket olika salt och socker.

I kväll, när jag vaknade efter middagssovet, satte sorteringsådran in. Köksskåpen som innehåller mat. Torrvaror, konserver. Det som tidigare kallades skafferi. Som man förut hade sådana man gick in i men som nu ryms ovan diskbänken. Och det är tur. Hade jag ett enormt walk-in-skaffferi hade det här blivit ännu värre.

Jag tycker seriöst att jag sorterar ut utgångna varor ganska ofta. Det kan inte vara så. Nu slängde jag nog  sex-sju kilo. Det var olika typer av mjöler efter Markus brödbakningsexperiment, russin, nötter, såser, pulvermoser, konserver med bönor och kokosmjölk och så vidare.

Självklart sorterades allt organiskt i kompostpåsar och förackningarna till rätt plats.

Att slänga så mycket mat (som är både pengar och energi) är ett obeskrivligt slöseri. Så här kan det bara inte vara.

Samtidigt är jag tacksam över den tur jag har som fötts i en tid och på en plats då maten inte är ett problem. Åtminstone inte när det gäller att svälta, mer åt andra hållet. Men kan man välja är det att föredra.

Jag tror orden är balans och rättvisa. Ingen behöver överflöd, men alla behöver mat och näring. Basic. Det jag slängde i kväll kunde lätt ha varit flera dagars mat i en familj.

Nu kan jag lära mig allt om hur jag MÅSTE klä mig i höst.

Jag har fortfarande inte lärt mig att låta bli att överreagera mot att behöva slita bort plast och massor av lösa, extraerbjudanden i små trycksaker som måste till rätt ställe (pappersinsamlingen) innan tidningen är redo att läsa.

Det lite nya är att sådant som ska locka lösnummerköpare ska loggas in och beställas med prenumerationsnummer i på webben. Prenumerationsnumret är ofta tryck på plasten och den har jag slängt. Så det blir inga extra böcker. Böcker sörjer jag. Inte läppglans testad på djur.