Jag är barnsligt förtjust i att fylla år. Det gör jag i dag.
Började dagen hemhemma, praktiskt för att träffa släktingar. Och skönt att vakna upp med usikt över hästarna och kvigorna.

Nu har jag åkt hem med min mopp, och snart är jag redo för anstormningen av vänner hemma.

Det är annars problemet att när alla kommer samtidigt hinner man inte rå om varandra. Det vill man ju!

Stor kram till er på min dag!

Kamrat Brockman fotade mig när jag höll ett kortare anförande om begreppet ”värdeburen tillväxt”. I dag kör jag lavendel-style och är lila ända till skorna. Som skaver.

… som kom i veckan, den som säger att männen gör mycket mindre hushållsarbete än kvinnorna och som vi inte förvånades alls över.

Den visade också att av den så kallade fritiden tittar folk skitmycket på TV. Inte heller förvånanade.

men det är det jag brukar säga när folk säger sitt tröttsamma ”att du hinner” ”du gör så mycket”. Japp, jag kollar inte så mycket på TV som enda syssla. Det skulle tråka sönder mig, eftersom det är ont om grymma dokumentärer de gånger jag har tid att kolla fokuserat.

Det är hela lösningen.

Jag gör inte så mycket hushållsarbete heller för att kompensera för gruppen kvinnor.

Såg den här förut. Fanns den i vuxenstorlek? Absolut inte. Surar fortfarande.

Jag skulle lite oskyldigt göra några kladdkakemuffins. De blev giganter. Vet inte om de ryms i kylskået till på söndag. Det blir ingen tårta kära vänner, det blir de här med grädde och bär. Tror ni står ut.

Hänger lite i SJ-loungen och lägger sista näven på förberedandet av snacket jag ska göra om 35 minuter. Som vanligt är det en absolut majoritet (90 procent) av män här.

Konstaterar att jag hatar att gå upp på morgonen. Hatar att det är ”finare” att vara en morgonpigg människor som berättar att de dricker kaffe halv sex och ser soluppgången och sedan tar en promenad.

Jag skulle vilja vägra att gå upp för eklockan 09.00 någon morgon. För jag vill hellre vara vaken riktigt länge.

Självklart går jag alltid upp. Att sova över, att komma för sent. Jag försöker att inte syssla med sånt. Det är för amatörer.

I helgen hade vi en träff för unga socialdemokrater och talade om de olika uppdragens villkor. En av de saker som sades var att unga människor inte ska vara så förbannat tacksam över uppdragen att man aldrig vågar eller vill ifrågasätta baksidorna.

Just nu känner jag att det är en baksida att en stor del av riksdagsupdraget utförs i Stockholm. Jag lider självklart inte att behöva ta mig dit och vara där, men jag tycker inte det står på plussidan.

Det känns segt men jag hoppas det ger sig.

En gång för länge sedan läste jag Peter Pohls bok som ligger till grund för den här filmen. Tror till och med att jag satt på lekstugetrappen i Norrala och läste den. Då tyckte jag den var okej.

Som film, som den här filmen … nej. Alldeles för dåliga skådisar. Men kanske också för att det här är en ganska ljus film, där sorgen skildras med glädje. När jag är riktigt riktigt ledsen (och då har jag nog inte varit i närheten av den situation som skildas i filmen) så är allt nattsvart, jag ser ingenting och jag grinar så allt blir snorigt och jag orkar inte tänka framåt. Här sneglar hon upp i ljuset och dansar av glädje på årsdagen.

Inte att förväxlas med att jag tycker någon i sorg har skyldighet att bo i svart sopsäck resten av sina dagar. Det är bara inte rimligt att skildra det på det här sättet.

Fjortonåringar säger inte saker som de säger i den här filmen. De uttrycker sig liksom inte så. Däremot är de ofta ungefär så stolpiga och dryga som de är i filmen.

Jag tror det var med den självinsikten som resten av salongen, som var ungefär halva min ålder plus lite, bröt ihop av tonårsscenerna. För att de ser själva hur dryga de är. Och älskvärda så klart.

I dag har jag först surat ihop för att det var ersättningsbuss till hudik och inget praktiskt X-tåg. Vid ankomsten blev jag mycket glad igen då jag besökte Hälsinglands Museum och fick en personlig guidning i olika vrår som inte alla har tillgång till av Lars Nylander. En vän sedan gymnasietiden. Fick rysningar av vårt kulturarv. Precis som det ska vara!

Hade förmånen att delta i avtackningen av en personal som arbetat i 27 år! Vilka söta muffins vi fick då! 27 år, det är länge det!