Jag är färdig med julkorten! Faktiskt. Och det känns bra. Ungefär alla är olika eftersom jag inte jobbade med ett särskilt koncept i år.

Jag älskar julkort. Eller så gillar jag mest att klippa och klistra. Det spelar ingen roll vilket.

Nu ska jag sätta igång och läsa den lite omtalade boken Stockholm Rosé av Sophia Wolf Lösnitzs. Ska tydligen mest vara reklam så jag läser den istället för ser på Polisskolan 32.

Förra veckan hade högerextermisterna ett gig på stan, och därefter låg det här flygbladet på Wayne´s när jag skulle äta.

Huvudet blir fullt av frågor när jag läser.

Begreppet massinvandring, som de delar med Sverigedemokraterna. Vem definierar det och relativt vad?
exakt vilka krafter vill ”förinta vårt folk och vår kultur”.
Vilket är vårt folk? Vilken är vår kultur? Vad är antikultur?
Sionismens tentakler. Finns det några belägg för det?
Ett fritt Norden, fritt från vad? Ska vi plötsligt inkludera andra länder, som Finland nu?

Barnsliga frågor kan tyckas, men svaren är inte självklara för mig.

Det här med att Sverigedemokraterna ska addera en ideologi till nationalismen, eftersom den inte är nog … det borde vi prata mer om också.

Det är en komplicerad historia, men i våras köpte jag den större, högra kannan på en loppis hos en kompis till en kompis. Senare bjöds denna nya vän på middag hos mig och då serverade jag vatten i den. Då frågade hon om jag inte också köpt den lilla. Det hade jag inte. I går när vi träffades för lunch hade hon letat upp den hos personen som fick sakerna hon inte sålde. och tagit den tillbaka och gav till mig för att få ett matchande par!

Så roligt! Dessutom är det gjort i stan, Gefle Porslin.

Vad kan vara bättre än att spendera tid med en kompis på vårt vackra museum och blanda skvaller, problemlösning och konstanalys. Eller, prat om konsten i alla fall. Kanske inte mycket alls kan det.

Och så lite mat och lite shopping på det. Jag köpte så kallade riksdagskläder. Det vill säga sånt som ser propert ut. I går konstaterade jag att jag hade nio röda sporttröjor, typ luvtröjor med eller utan luva … Nio. De kan jag inte ha där nere.

Man kan också fråga sig, vem behöver nio snarlika tröjor. Eller snarlika förresten, några har dragkedja, andra inte. De har olika tryck och lite så. Tio kanske vore jämnt och lämpligt att ha. Det är bara de röda i genren sporttröja … Det finns fler färger också.

Nu har jag haft iPhone i en vecka. Jag fattar inte hajpen. Man måste trycka väldigt många tryck innan man kan ringa någon och det tar en evighet att SMSa. Och det är ju främst det man gör.

Å andra sidan ett väldigt stort lyft jämfört med den här Nokia N97 som jag hade ett tag.

Så jag ska gå på museum med en kompis. Använt en timme till promenad i solen.

Katarina von Bredow är en mästare på att skriva ungdomsböcker. I den här har hennes favoritfokus, unga tjejer som ligger med opassande äldre män, bara en biroll och det är skönt.

Boken handlar om högstadiet, kunde lika gärna varit gymnasiet. Om hierarkin, rangordningen som finns i varje klass och vad som händer om och när den äventyras. Vi har alla gått i en klass, vi vet alla att det ser ut så här. För ungar är inte vänliga av naturen, de slickar uppåt och sparkar neråt för skolan är deras värld och de vill överleva. Helst leva.

Jag ryser, avskyr bitchen som styr den här klassen. Få av oss har varit henne, de flesta av oss har bävat för att möta henne. Några ändå önskat att vara nära henne. Nära glänset liksom. Som är tämligen falskt när det krackelerar.

Som lärare är det här spelet inte helt lätt att förhålla sig till. Man vill förgöra det, säga att det om ett tag inte kommer att spela roll. Precis som snälla pappan i Fucking Åmål, för han har ju rätt. Men om man är femton …

Ungdomsböcker är oförfalskade, rena och enkla. Just därför de allra mest briljanta. Sverige har många duktiga författare i genren. Von Bredow är en av de bästa.

Gudrun Sjödén. denna märkliga, speciella kvinna. Av många hånad och förlöjligad, men fatta hur bra hennes butiker går. För folk gillar hennes kläder och inredning. Jag gillar en del saker. Somliga av dem väldigt, väldigt mycket. Den klänning jag oftast har när jag viger kommer från henne och den är det många som frågar om.

Nu är kläderna inspirerade av folklore och makarna Larsson på Sundborn. Jag har tidigare talat om hur hett folkdräkter är då de inspirerat moderepotage och annat i de feta modemagasinen, och nu alltså också här. Flera detaljer från folkdräkter finns med i bilderna. Dock inte just här. Härligt blått.

Eftersom jag tidig fredagkväll känner ledighetskänsla eftersom jag har SOVMORGON i morgon så satte jag genast igång med det bästa jag vet, att sortera. I en stor skål i ett skå har det med tiden samlats diverse. Till exempel pennor. Förutom alla de pennor jag införskaffat för att jag älskar dom är jag alltför dålig på att inte lämna pennan från olika konferenser. Ni vet hur det är när man av ren rutin packar ner allt. De här pennorna och ett gäng till gicks igenom och så plockade jag ut stiften ur alla blyertsar jag inte ville ha och samlade dom i cirka fem pennor. Tyvärr kan man ju inte göra så med bläck.

Jag har också sorterat ut alla sladdar och dylikt som hört till mina tidigare SonyEricsson-telefoner. Paket med oöppnade hörlurar kanske kan hitta nya ägare.  Resten samlas i småel eller vad det blir när insamlingsbussen kommer.

Nu kokar jag risgrynsgröt. Allt blev fel från början, när jag glatt tömde alla ingredienser i kastrullen. Fail. Mjölken skulle i sen. Men jag provar ändå. Och har till och med ett mynt under kastrullens ena sida. Ska vara ett säkert tantknep.

Risgrynsgröt, pannkaka, sushi, havrgrynsgröt. Det är ungefär de rätterna jag kan tänka mig att äta alltid.

Tidningen pennorna ligger på, WWF Eko, är bra.

I dag släppte frosten aldrig taget helt om Gävle. det var fint och kändes så där klassiskt friskt, som man brukar säga.

Nn snabbis inne på Åhléns i väntan på Ahmed och lite prat om kommunikation, visade att kläderna är rät snygga där inne nu. Dumt. Kom hem, fått kupong på 20  procent på ett köp. Jaha.