har ägnat senkvällen åt att plocka fram lite mer julpynt. Första advent nöjde jag mig med stakarna, stjärnan i fönstret och så de här kulorna som jag stoppade i en vas. Det var enkelt och bra.

Nu är det lite tomtigare. Men bara lite.

Jag hinner rät mycket på ett dygn i hemhemkommunen. Häng med syrran och hennes pojkar inklusive garnerande av pepparkakor. Häng med familjen i Norrala,  vara uppe sent och prata med systrar som också tagit sig hemhemåt. Lite sovmorgon och så toppa det med ett besök hos mormor som dragit igång julbaket. resultatet var att jag luktade som en saffransbulle när jag satt på tåget hem i dag. Sämre kan jag tänka mig.

Efter massor av timmar på julfest med S-föreningen har jg nu tagit tag i alla tusen papper om olika försäkringar jag måste hantera när jag bytt fackförbund vid månadsskiftet. Otroligt jobbigt. Döda valfriheten.

Lite snabbt fotograferade jag hundens önskelista. Den har telepaterats till matten.

När jag inte hann med tåget pga längre votering, så käkade jag middag i huvudstaden. Sushi är det snabbase och bästa. På ett bra ställe är det också ett konstverk.

Alltid lär jag någon nu när jag åter poängterar att sushi är självaste riset. Inte fisken. Därför är sishi med t ex avokado precis lika mycket sushi, som ris med lax.

Jag tittar på SVTs program ”Världens bästa skitskola”. I dag handlar det om privata vinstuttag ur friskolorna. Om de stora ”skolkedjorna” som inte gör bra resultat men istället för att satsa på kunskapsresultaten rullar kulorna iväg. Till en partikamrat till mig bland annat, som trots att han är förtroendevald politiker inte är tillgänglig. Han får skämmas för sig själv!

Men. Problemet är att vi har ett system som gör det här möjligt. Det ska inte vara så att sådant som vi alla inte kan vara utan, skola och sjukvård till exempel, ska vara något där man kan profitera. Vi ska ALDRIG behöva vara kunder som studerande eller sjuka.

Vi ska aldrig tvingas sätta oss in i system när det gäller att välja. För vad betyder det? Att vi får leva med en gnagande känsla av att alltid ha valt det som inte är bäst. En osäkerhetskänsla.

Har vi valt fel, får sämre vård och skola, är det alltså vårt eget fel.

Den goda tanken om att alla ska ha samma tillgång till bra vård och skola känns fortfarande modern.

Detta med SCB undersökningen. Det är så man hör på journalisterna när de ringer att det inte är så jävla upphetsande att fråga om siffrorna och om Håkan. Ungefär lika kul som de tycker det är att fråga, eftersom de vet vad vi kommer att svara, tycker jag det är att svara…

Önskar jag sade så här:

Statsvetaren Stigbjörn Ljunggren tycker inte att det finns något anmärkningsvärt alls i siffrorna.

– Jag är så jävla trött på att svara på frågor om sossarna och Juholt. Mer än så vill jag inte prata om detta.

 
Arbetarbladet i dag.

Varför håller vi på med det här tramset älskade media. Kan vi inte kika på ökade klyftor i samhället eller nåt?

I kväll var det fest och temat var revolution. Så jag gjorde som revolterande fjortisar.  Lånade in en palestinasjal och svärtade ögonen så var saken biff. Jäkligt skönt att ha jeans och hoodie till.

Inte på något sätt förvånad. Men självklart utmanad att jobba hårdare.