Legat och läst och sovit i sex timmar i dag. Ungefär hälften av vardera syssla. Då läste jag ut den här boken. Vinteräpplen av Josefin Sundström. Ja, hon som är känd från TV och för att skriva i någon söndagsbilaga och så.

Väldigt bra bok. Kvinnovillkoren under 1900-talets Finland. Inte alla har elaka män eller obetänksamma män eller råkar på dom, men alltför många. Och lasset är obegripligt tungt att dra och ger allvarliga konsekvenser för hur man kan välja, eller inte välja, sitt liv.

Josefin Sundström har fångat mycket i sin bok som är lätt att gilla. Men skrämmas av. För det är verkligheten fångad i en bok.

När jag släckte i går fanns siffror som rapporterade om så många som 30 döda på AUFs läger i Norge. Den senaste siffran DN rapportera om just nu är 84. 84 döda AUFare.

Alla tankarna.

Jag vet inte hur många läger jag varit på i mitt liv, vet inte hur många läger jag har haft större eller mindre ansvar för. Senast för bara någon vecka sedan i Åre.

Jag vet hur läger känns. Vilken härlig känsla det är att vara många människor på samma plats. Från olika ställen, från olika bakgrund men som är där för samma sak. Att ha kul, lära sig nytt och träffa kompisar. Alltid god stämning.

Inför sådana skrivs krisplaner. I krisplaner jag skrivit inkluderas dödsfall. Kanske en bilolycka, eller av akut sjukdom. Aldrig någonsin har tanken slagit mig att något som det som hänt i Norge, på norska SSU:s läger skulle ha hänt mig eller oss.

När jag arbeteade som lärare och skolskjutningarna förekom slog tanken mig ofta, hur räddar jag min ungar i klassrummet. Om de befinner sig i korridoren. Men som lägerledare, aldrig.

Har bara översiktligt skapat mig en bild av gärningsmannen. Blir ännu mer nyfiken på när någon ska forska fram svaret på att det är män som gör skolskjutningar och också nu skjuter politiskt intresserade ungdomar.

Min vän Ellinor delade ett citat från Stoltenberg och det förtjänar att spridas:

De har angripit det finaste som finns i vår demokrati, engagerade ungdomar – Jens Stoltenberg

Här finns en kortare hälsning från AUFs ordförande Eskil Pedersen.

Sedan jag läste boken Modemanifestet har jag funderat mycket på klädkonsumtion. Jag har lagat fler kläder och köpt långt mycket färre.

Vill du ha en kortvariant på boken är DEN HÄR artikeln av författaren till boken utmärkt.

”– Vi använder tyvärr bara 5 procent av våra kläders kapacitet och behandlar dem som skräp när vi tröttnat på dem, säger hon. Man behöver inte vara designer för att förändra sina kläder – jag kommer från punkrörelsen och vet att alla kan hitta på kul klädlösningar.”

Lyssnade på Plånboken, ett program på P1 på samma TV. att vi konsumerar så hårt med kläder och hur vi ska förhålla oss till det. Kan vi göra smartare val, kan vi återvinna allt? Och det mycket intressanta, vilka intressen har de kommersiella krafterna. Intevju med talesman för Gina Tricot, ett av de företag jag aldrig går in på längre, som gjorde ett otroligt blekt intryck. Som de ofta tvingas till när de ska vinstmaximera, och inte alls bry sig om hur vi använder jordens energi.

Att läsa de här två efter varandra är ganska lyckat. De handlar om precis samma tema och har alla nämnare gemensamt. Är rädd att många som läser de här reagerar ungefär som de som älskar ”Pojken som kallades det”, nämligen genom avsky mot ”sådana där”. Det vill säga människor som fått barn men inte är tillräckligt friska för att ta hand om dom. Och det beror ofta på att de i sin tur inte blivit väl omhändertagna. Det får aldrig glömmas bort. Föräldrar vill kunna ta hand om sina barn, men av många skäl förmår de inte.

Bilden av Socialtjänsten blir negativ. Barnen får dåligt med information. I alla fall vad de minns som vuxna. Inte alla som de bor hos beter sig okej.  

Och så solskenet, att de har lyckats forma sina liv. Men de bär båda med sig detta och måste förmodligne jobba med det varje dag. Att skriva böcker är bra, fler i samma sits får veta att de inte är ensamma, medan andra som vuxit upp fluffigt får en mer nyanserad bild av hur det också kan vara.

För det här händer hela tiden. Ingen grupp i samhället klarar sig så dåligt som barn som placeras i familjehem. forskaren Bo Vinnerljung har gjort en omfattande kartläggning av detta. Vid 25 är det ytterst få som så att säga ”har klarat sig”. Sjukt begrepp. Som fortfarande lever, och lever utan självmordsförsök, psykiska problem, blivit alltför unga föräldrar, missbruk, som har ett jobb. chansen att bygga ett utifrån sett bra liv är alltså väldigt väldigt liten. Vi tror att vi gör bra saker när vi placerar barn. Det är ett redskap vi har. Men det är ytterst trubbigt. Något som böckerna visar, och något som pågår i detta nu.

Jessica avrundar i sin bok på ett märkligt sätt. ”Ibland hör jag folk tala illa om kärnfamiljen eller säger att de vill avskaffa den helt och hållet. de vet inte vad de talar om. har man växt upp i kaos, så vet man exakt vilket enormt värde det ligger i att ens vuxna har både varandra och ett jobb och förankring i släkt”.

Det är ett egentligen obegripligt ihopkok av resonemang. Inte ALLA kärnfamiljer på något sätt är stabila eller de vuxna har varandra fast de bor under samma tak. Att föräldrarna inte bor tillsammans, eller att man har flera föräldrar är inte helle rnågot problem. Vad kärnfamilj har med jobb att göra eller släkt förstår jag inte alls. Det verkar snarare vara Jessicas egna fördomar om skilda familjer eller stjärnfamiljer. Här har jag skrivit om kärnfamiljen en gång i en ledare.

Allingsbok håller en enormt mycke thögre standard än Anderssons, men det spelar i det här sammanhanget ingen roll. Det är inte därför de är läsvärda.

Nästan alla på min Facebook uppdaterar just nu om situationen i Norge. Antar att det inte ser ut så för alla, men min vänlista är full av människor som bryr sig, och som har kopplingar till AUF. Norges SSU. Som hade läger, enligt Aftonbladet ett så kallat barnläger.

Läser på DN istället som är något mer återhållsamma i rapporteringen och scrollar ner för att också läsa om svälten på Afrikas horn. 10 miljoner människor behöver mat och vatten.

Inte bara där utan på många andra ställen är nöden stor i brist på mat, vatten, mediciner och med bristfälliga sanitära förhållanden.

Hela tiden är folk på flykt, på jakt efter bättre liv. De riskerar sina liv i gummibåtar på havet.

Jag skrev just om det på Facebook. En kamrat skrev så att de flesta är ju emot det här, är för en humanare värld. Han uppskattade det till 98 procent. Ändå händer inget. Vad gör politikerna för fel?

Frågan är till sin art retorisk men inte fel. Girighet, olja, religion och pengar är kommentarer som kommer.

Själv svarar jag att allt inte styrs av politiker, även om väldigt mycket gör det. Men främst handlar det om var och en av oss. Hur mycket är vi beredda att dela med oss av, att avstå från för att fler (gärna alla) ska få goda liv. Många får inte ens basbehovet i dag.

När en journalist en gång frågade mig skämtsamt, men ändå på allvar, (så där som folk gör när de vill tala om mitt arvode på 56 000 kronor i månaden, blir ungefär 32 000 efter skatt) och vad jag skulle göra av det svarade jag att jag tänker ge bort lite mer. Han bara tittade på mig. Det syntes tydligt att det inte var vad han hade tänkt göra med en löneförhöjning. Och inte vad han ville att jag skulle svara.

Det är lättare att ge bort när man har mer, och det är just det. Att vi i västvärlden har så otroligt mycket mer än andra. I länder som är på gång är det ofta stora, stora klyftor så alla får inte ta del av tillväxten. Lika lite som alla fick det i Sverige när det gick så bra. Sjuka och arbetslösa skulle hållas på plats. Betala för de rikas skattesänkningar.

Det är lätt att sväva ut, men min poäng är att var och en av oss kan göra lite mer. Självklart alla med politiska uppdrag, men det kan inte stanna där då de flesta inte har sådana (tyvärr). Köp presenter där pengarna går till välgörande ändamål, ge en billigare present till den som redan har allt och sätt in lite till den som har inget. Bli världsförälder, tryck på biståndsknappen när du pantar.

Alla svenskar har inte råd. Men med tanke på denna text från SCB så finns det utrymme på totalen:

Nästan 30 procent av alla barn bor i en familj med en hög ekonomisk standard, det vill säga en inkomststandard över 2. En inkomststandard över 2 innebär att familjen skulle kunna försörja ytterligare en lika stor familj utan att någon hade en standard under ”rimlig nivå”.

Vad gäller Norge är det bara att följa nyheterna. Tack kära naturvetare för internet!

Jag har svett mig på sammanlagt knappt tio kvadratcentimeter. Några fläckar vid knäna som nog inte var ordentligt insmörjda med faktor 50. Och så lite på tårna som jag glömde extraspruta med sololja på som jag hade tänkt.

Jämfört med några andra blekisar som kom samtidigt i går är det ingenting. Somliga är helt rosa. Samtliga är män. De fortsätter glatt gå runt i bar överkropp och inte någonstans kan jag se att det glänser av solkräm. Som om de inte behöver ligga i en säng vars sängkläder trycker mot huden när natten kommer.

Det är en väldigt konstig lyster i solkräm. Liksom rosavit pärlemor. Som klistrar av sig på allt. Min svarta väska har nu en helt annan nyans.

Är det normalt på charterhotell att folk före frukost paxar en liggstol genom att lämna ett badlakan på den, men kanske klockan 14 inte har varit på platsen mer än en kvart? Väldigt lågstadieaktigt. Och så undrar jag var de gör resten av tiden när badlakanet är ledset och ensamt.

I min famlij har vi aldrig sagt badlakan. Där säger vi bara handduk. Stor eller liten. Så jag skrev det först, innan jag ändrade till badlakan.

Nu har jag badat också. Det är därför jag gjort mellantid på rummet och i duschen. Efter att ha legat under parasoll sedan halv tio i morse med ett kort brejk för lunch (vitlöksbröd, saganaki och tzatsiki) och läst ut Jessica Anderssons bok om sin barndom och halva Allings bok om sin barndom tog jag mod till mig. Gick ner i vattnet. Häpnadsväckande!

Det var alldeles varmt hela tiden. Ryste inte en gång. Bara löjligt skönt helt enkelt. Och så vågorna som nu blivit mina vänner. Jag har aldrig träffat vågor tidigare. Bara jublat om någon båt rört upp något. Men här rullar de taktfast in och det är riktigt kul.

Nu ska jag smörja in mig, gå en promenix, handla och därefter följer mera av läsning, parasoll och kanske vågbad igen.

Hur jag mår? Fortfarande tom. Jaghar gjort en fasansfull upptäckt. Jag är rädd för massor av saker. Jag brukade säga att jag bara är rädd för attt de omkring mig ska må dåligt. Det stämmer inte. Jag är rädd för nästan allt.

Eller okej. Jag är inte rädd för att den här veckan kommer att innebära en hud ständigt klibbig och ibland också toppad med sandkorn. Men jag gillar det inte.

Ofta tillhandahåller hotell duschmössa. Jag undrar vem som efterfrågar den.