I efterhand kan jag se att det var väldigt fint. Och jag är stolt över mig själv som åkte.

Har en diger att-göralista. Men inget kan frånta mig glädjen över att vara i Sverige och se moln.

I dag är hemresedagen. Packningen är en fröjd och enkel eftersom jag hade tomrum i väskan redan hit. En timme tills bussen plockar upp oss.

Fina tider, men oj vad det kommer att vara hett på den bussen. Och oj vilka livsfarliga, snirkliga vägar med stor kollisionsrisk vi kommer att åka på. Jag blundar!

I går läste jag också ut den här. En chicklitt som jag tror att jag läst någon gång tidigare, eller delar av den i någon damtidningen eller så. Står den ut i sin genre? Jag har inte läst jättemycket sånt, men en del, och jag skulle säga att Marika King är väldigt rolig. Inte flåsrolig, uppenbart rolig, utan rolig.

”Tre timmar senare hade jag hälsat på och småpratat med säkert hundra personer. Det var kul. Det var jättekul. Ända tills det inte var var det.”

”Flora avslutade meningen på norska. Jag hade märkst att de flesta seniora anpassade sitt språk efter vilken skandinav de pratade med. det var väl ett sätt att markera sin vilja att förstå och kommunicera, antog jag. Förutom med finnarna förstås. Det var ju omöjligt.”

Storyn handlar om en tjej som jobbar på konsultbyrå och jobbar skiten ur sig. Hur de som är kvar hemma i småstan (Ludvika) inte förstår vad hon gör eller ens gillar det, och så relationen till en gift man. Ännu en elak man.

Helt okej. Tre av fem. En sån där 400-sidorsbok man bara glider igenom.

Jag gillar det här när det målas på väggar. Ingen aning om budskapet.

Kvällen har varit riktigt, riktigt fin. Kvällarna är de bästa. Solen är inte så het genom parasolltaket och de svalkiga vindarna är så många fler. faktiskt helt okej att hänga i solstolen med en bok då. Och vattenflaskan nära.

Nu har jag sett solen försvinna bakom berget för sista gången, och trots allt är det lite ledsamt det med. Snacka om att vilja sluka alla kakorna. Ett klassiskt problem för mig. Allt ska jag ha!

Inte en enda souvenir har jag köpt. Inte ens en olivtvål. Däremot drack jag i dag den godaste bananmangosmoothien ever! För att nämna fler guldkorn.

Nu är jag heller inte så tom längre. Nu är jag ledsen och besviken. På mig själv också.

Försöker njuta av det jag gillar. utsikten från balkongen, läsa i skuggan, snabba dopp och dricka goda smoothies. Om ett dygn är jag hemma igen.

Och jag planerar namnsdagskalas.

Anna Bovaller är själv jurist och har tagit avstamp i den värld där hon vistas. Olika människoöden, flera familjer tar oss fram genom boken som börjar med att fynd av en död, troligen mördad, ung kvinna.

Lättläst, sidvändare och ganska mycket äckel över hur så många män är våldsamma och utnyttjar kvinnor.

Jag har förstått at badkläder för somliga inhandlas med större precision en en hjärnoperation. Innan resan gick jag in på två kedjor, kollade in all rea på badkläder och tog några saker som verkade funka. För nästan inga pengar alls. Och det har funkat fin. Rosa, svart och grönt är min färgskala.Och skimrande rosa efter alla solprodukter.

I morgon den här tiden väntar jag på skjutsen till flyget. Det kommer att vara otåligt. Jag kommer nog inte ens att vara rädd vid flygningen eftersom flygplanet är min vän och tar mig hemåt! Har två böcker kvar så jag hade packat ganska lagom!

Är trött på frukosten också. Orkar inte ta mer fetaost och youghurt.

Den här har legat i min att läsa-hög länge. En gång började jag men slutade raskt. Det var en period då jag var väldigt trött och bara läste lite på kvällarna. Då orkade jag inte sätta mig in i alla namn och relationer så det blev inget. Gillade inte hennes Vita tänder så mycket så jag var inte så taggad heller.

Nu har jag inte haft något annat att göra än att ägna boken stor uppmärksamhet och då uppskattar jag den enormt och förstår varför den fått fina priser. Så många personer att lära känna, så många känslor och så många miljöer. Allt flätas ihop på ett sinnrikt sätt och även om det egentligen är vardagligheter, sådant som händer i människors liv är det välskrivna en dimension för sig. det vnaliga är förhålla sig till studier, familjeproblem och män som tänker med kuken. Fast det är ju bara en bok förstås, sånt händer ju inte på riktigt.

Att vara här är en surrealistisk paus från mitt liv. En vän skrev: det är rätt uppenbart att du inte alls hör hemma där huvudsysslan är att säla sig i solen.

Jag är så trött på att göra ingenting. Att vara någon där att käka lunch femton meter bort känns som ett helt projekt. Det här är helt enkelt ett latställe. Jag passar inte här.

Jag vill vara där saker händer, där det finns folk att prata med och skoj att göra. Att just säla i solen är roligt i ungefär en halvtimme. Sen fortsätter jag eftersom det är det enda jag kan göra.Ffast i skuggan och självklart med en bok. För varmt att göra nåt annat. En paus mitt på dagen för att svalka sig med dusch efter ett bad, hänga på balkongen och uppdatera sig samt äta minitwix till mellanmål. Just i dag skrev jag också en text till tidningarna som de kanske vill publicera. Eller så skiter dom i det, jag ville skriva ändå.

Det är inte tråkigt. Jag förgås inte. Jag har tankar att tänka som aldrig tar slut och det är nog nyttigt att de får ta all plats själva. Frustrerande när svar saknas. Ekot av tomt fortsätter.

Jag längtar hem. Till mina vänner. Till Gävle. Till Norrala. Till lukter och ljud som är mina. Här är jag bara ingen.