ABF:s tidning Fönstret är verkligen en kanontidning. Här har jag nu läst om bland andra Picasso och lärt mig nya saker. Lära sig nya saker är det bästa!

En ryggsäck, en rullväska och en plastpåse. Ready!

Och det måste bli bra.

För att bringa någon form av ordning i tillvaron gör jag nu det jag kan. Det vill säga planerar, går igenom mejl, mejlar, tar bort mejl, kollar planeringar, hör av mig till folk, påminner …

Innan sprang jag lite för att rensa en aning. Jag ska också studera ekonomi och skriva några brev. På mitt andra hem i Gävle, Wayne´s.

Kanske har jag redan skrivit ett djuplodande inlägg om kläder. Eftersom min sökfunktion inte fungerar kan jag inte ta reda på det.

Jag vet att jag skrivit om Sofia Hedströms bok Modemanifestet precis när jag läst den. Den handlar om hur hon, som arbetar med mode, hade klädköpsstopp ett år och vilka insikter hon gjorde om mönstren i sin egen klädkonsumtion. Den ger också tips på hur man vårdar och ändrar sina kläder. Vinsterna är många. Ekonomiska, resursmässiga och det ger också en egen stil. Om man tycker det finns en viktigare och intressantare stil än den man kan dussinköpa på Gina till helgen.

För mig har det betytt en hel del. Jag har funderat på, googlat om kläders påverkan på miljön. På mitt eget förhållningssätt till kläder. I höstas när jag började mitt uppdrag i riksdagen köpte jag massor av kläder, för att det krävs lite av en viss stil där. Inte så genomtänkta inköp alltid. I dag hade jag nog gjort upp en annan plan.

Sedan boken har sjunkit in har jag gått igenom vad jag egentligen har på mina hängare och i mina lådor. Syftet är att jag enbart ska ha kläder som jag med glädje använder och som känns som jag. Oavsett klädkod. Är jätteglad för min Norraladräkt som jag vet kommer att bespara mig många klädproblem och kronor i framtiden.

De här helt okej kläderna som jag glömt bort behöver användas. Det jag fått för mig är ”lite finare” ska användas.
Jeans. Inget kan vara statiskt när det gäller jeans för mig eftersom jag nöter jeans i grenen så pass att jag skulle behöva ha en facebookgrupp som uppmärksammar problemet. Just nu älskar jag Levi´s demi curve. Men det är dyrt att köpa jeans för en tusing som efter max ett halvårs (iofs intensivt) användande är de redo för att bli lapptäcken. Det finns bra från Crocker och det finns rea.

På bilden jag tog i dag medan jag väntade på att JC skulle sy upp mina jeans har jag en grön klänning jag köpte i vintras. Tror det här är tredje gången jag använder den. Ganska dyra användningstillfällen hittills … Precis som det inte ska vara.

Vidare är min strategi att helt avveckla impulsinköp av billiga kläder av dålig kvalitet. Istället dyrare kläder på rea. Jag har passerat 30, jag vet att det lönar sig.

Det damtidningarna tipsar om, smycken, sjalar och annat är också helt rätt!

Den största vinnaren av att handla färre plagg … alltid miljön! Det är också därför det är så viktigt!

… är det lätt att de här stora, stora tankarna där jag själv blir så pyttig äter upp mig. När jag kommer på mig själv med att formulera något som om mina steg inte hörs när tåget susar förbi och finns jag om jag inte hörs, förstår jag att jag är i stort behov av 1) sömn (hej tre timmar i natt med kompletterande en på kvällen) 2) seriös uppryckning.

Det är som Ellinor nyss sade när vi gick första biten hem från Manzanares, -En sån här kväll känner man livet i sig.

Frågan är om det är bra eller dåligt. Tomhet till … förtvivlan? Svårt att avgöra vad som är bäst på skalan. Fru Manzanares har lärt mig att det jag beskriver av kroppsreaktion är helt sunt, och ska tas på allvar.

Men hur gör jag mer allvar? Jag har gjort precis allt allvar jag kan med att rannsaka mig själv.

Jag förstår att det är kryptiskt och svårt, men jag är ju ingen twittrare som basunerar ut allt om mig och andra inblandade. Det är en svår tid helt enkelt.

Andra lärdomar från i dag: Strömmingsleken i Söderhamn är inte längre värd namnet och om den ändå besöks, försök för ditt välbefinnanade att undvika snurrande karuseller. Finn gärna trevlig lunchkamrat i landstingshuset. Det piffar upp dagen en del.

I morgon ska jag bruncha på stället där alla andra snygga håller hus!

Att jag tycker att dagens poliskår gör ett tämligen gott arbete är ingen hemlighet. Jag har också haft förmånen att bara träffa trevliga poliser.

I morse passerde jag mitt cykelrum. Av en slump kikade jag in. Och vad ser jag? Min pärla till cykel som stals för några veckor sedan ur cykelrummet. Nu med nytt framdäck, utan stöd och lite tilltufsad. Men ändå min.

Jag ringde Polisen, och de lovade att komma någon gång under dagen. 25 minuter senare hade de varit här, varit trevliga, trott på mig, gjort anteckningar och plockat med sig cykeln. Nu får vi se vad som händer!

Jag försöker se det som ett tecken.

Sällan har jag heller blivit så glad för en kvarglömd Risifrutti i kylskåpet som i morse. Och aldrig behövt en så mycket.

Japp, funderar på att döpa om det här till deppbloggen. Det stämmer. Jag är dålig på att leva ut ångesten. Jag försöker, men det är svårt att göra det. Jag tänker att jag skulle vilja gå upp i atomer och aldrig mer behöva tänka en tanke eftersom det gör så ont och är så jobbigt. Jag försöker tänka att jag inte är svältande i Afrika, på att jag har världens bästa vänner och på alla världens hundvalpar. Det hjälper föga.

Det är svårt att vara människa och just nu är jag riktig, riktigt usel på det.

ett till paket av tröst har kommit. Det innehöll bland annat den här sjömannen i klassiskt snitt. Smycket med noter var fri gåva i förra paketet.

Känns det bättre nu? Nej.