I dag efter lunchen närmande mig Limbos box fick jag hjärtat i halsgropen, hur hade han kunnat smita?! Men! Limbis bara vilade lite och då syns han ju inte över kanten. Så gullig låg han där och softade.

Därpå följde ett riktigt, riktigt bra pass. Vi var ännu bättre än i går och framgången gör mig riktigt glad. Eftersnacket med ridläraren gav inte ens några medskick den här gången.

Har inte ont i stjärten längre. Det har gett med sig. Däremot har jag en stel, vaggande gång.

De här två nordsvenskarna är också på lägret. Första dagen red Ullie en av dom. I dag hade jag äran att rida den störste, Bellman på en uteritt. Stoooor. Och fin.

Om 40 minuter är det dags för markarbete i ridhuset, och då är det jag och Limbo igen.

Här är han, på väg från hagen efter lunch. Förmiddagen ägnade vi åt tömkörning och jag jobbade hårt med Moltas. En härlig 20+.

I dag var jag mer förberedd än i går på hur jobbigt det är med ridlektion. Inser också att jag är feg för att ta i hästen eftersom jag inte jobbat med det på femton år eller så. De insikterna och mantrat ”korta tyglarna, isär med händerna” i huvudet var lite av ett framgångsrecept.

I dag tror jag att vi fick mer beröm än påpekanden. Fast det kanske beror på hur man lyssnar. Nöjd är jag i alla fall. Limbo med.

På underkroppen är jag ganska snygg med byxor, strumpor och skor.

Det är värre med hjälmfrisyren efter ridtur. Genomsvettig, matt … den sanna bilden.

Efter eftermiddagens ridlektion är jag fysiskt, och lite psykiskt, utmattad. Jag har inte ridit lektion på år och dag, och begåvas nu med en skitduktig ridlärare. Och en duktig häst. Det var själv jag som var utmaningen.

Efteråt blev jag som en hel tomat i ansiktet, vilket tydligt syns.

Visst är han fin Limbo?! Jag har gosat en del på de där öronen.

Det här är min nye vän. Den här veckan är det bara han och jag. Vi har hittills hunnit ta en barbackasväng från hagen, och så en lite kortare uteritt. Nu laddar vi för en hård eftermiddag i ridhuset där vi ska se hur vi funkar ihop när vi ska göra seriösa saker. Visst är han snygg?

För att skilja honom från de 40 andra fjordingarna har jag spanat ut att han är lite ljusare än de andra, som är rätt mörka i man och ål och svans, mot det gula. Det är inte Limbis (ja, vi har börjat med smeknamn).

Jag blåste inte ner från Högklint. Men det var en hård kamp. Som med allt annat! I love Gotland.

I kanske 25 år har jag velat se russen på Lojsta. I dag var jag där. Inte en hästjävel jag såg.

Snart rullar vi på färjan till Gotland.

Till kollektionen. Söta va?