I helgen hade vi en träff för unga socialdemokrater och talade om de olika uppdragens villkor. En av de saker som sades var att unga människor inte ska vara så förbannat tacksam över uppdragen att man aldrig vågar eller vill ifrågasätta baksidorna.

Just nu känner jag att det är en baksida att en stor del av riksdagsupdraget utförs i Stockholm. Jag lider självklart inte att behöva ta mig dit och vara där, men jag tycker inte det står på plussidan.

Det känns segt men jag hoppas det ger sig.

En gång för länge sedan läste jag Peter Pohls bok som ligger till grund för den här filmen. Tror till och med att jag satt på lekstugetrappen i Norrala och läste den. Då tyckte jag den var okej.

Som film, som den här filmen … nej. Alldeles för dåliga skådisar. Men kanske också för att det här är en ganska ljus film, där sorgen skildras med glädje. När jag är riktigt riktigt ledsen (och då har jag nog inte varit i närheten av den situation som skildas i filmen) så är allt nattsvart, jag ser ingenting och jag grinar så allt blir snorigt och jag orkar inte tänka framåt. Här sneglar hon upp i ljuset och dansar av glädje på årsdagen.

Inte att förväxlas med att jag tycker någon i sorg har skyldighet att bo i svart sopsäck resten av sina dagar. Det är bara inte rimligt att skildra det på det här sättet.

Fjortonåringar säger inte saker som de säger i den här filmen. De uttrycker sig liksom inte så. Däremot är de ofta ungefär så stolpiga och dryga som de är i filmen.

Jag tror det var med den självinsikten som resten av salongen, som var ungefär halva min ålder plus lite, bröt ihop av tonårsscenerna. För att de ser själva hur dryga de är. Och älskvärda så klart.

I dag har jag först surat ihop för att det var ersättningsbuss till hudik och inget praktiskt X-tåg. Vid ankomsten blev jag mycket glad igen då jag besökte Hälsinglands Museum och fick en personlig guidning i olika vrår som inte alla har tillgång till av Lars Nylander. En vän sedan gymnasietiden. Fick rysningar av vårt kulturarv. Precis som det ska vara!

Hade förmånen att delta i avtackningen av en personal som arbetat i 27 år! Vilka söta muffins vi fick då! 27 år, det är länge det!

Jag vet att det är ett i-landsproblem.

Men jag blir så jävla less på ersättningsbuss när jag vill åka tåg.

Långpromenad och en vän eller mormor i lurarna har bevisat sig senaste veckan att det är en ultimat kombo.

Nu gör jag ansiktsmask, kollar alla mejlar och lyssnar lite dövet på Robinson. Det känns lite 90-tal.

I dag är en dag full av saker att göra, mer eller mindre roliga. Mest roligt lyckligtvis.

Inledde med en träff med den som nu officiellt är min PT. Det blir så bra det här! Jag tror hon är livsfarlig och det är vad jag behöver.

Hört rykten om att regeringen ska säga något om infrastrukturen i eftermiddag. Spännande.

De är de som kommer från House-Mouse Designs. Jag har en del stämplar men får aldrig nog. Skulle gärna ha de här till exempel:

Jo, det finns andra motiv än möss också.

Fixat lite enkla och snygga kort av allt det material som liksom blir över hela tiden. Små bitar av stora ark, klistermärken, gnuggisar … Så roligt. Jag är inte klar än. Eller just ja, med detta blir jag aldrig klar. Därför behöver jag heller inte prestera.

Dagmar är det klädmärke som vunnit tidningen Damernas Världs åtråvärda modepris Guldknappen 2011.

Jag har läst om dagmar itidningen och vet att priset handlar om lite olika saker, inte bara snygga kläder utan också att det är smart marknadsfört och så.

Drog ett snabbt varv på Åhléns damavdelning där Dagmar promotades hårt med guldknappar i papp (!!) hängandes över klädställningarna. Jag tittade noga. Klämde lite också. Jo, tyg och sömmar känns bra. Men glädjen i kläderna? Det var lite som tygsjok ibland kompletterat med ett resårband med hakar på längs magen. Svart, grått och så den här ”nakna” färgen. En kofta stickad av lamahår från en gård i västra Sverige. Brun.

Jag är glad för Dagmars skull och för alla de som gillar Dagmars kläder. Jag gör det inte. jag vill ha en folkdräkt eller något prickigt, randigt, blommigt och roligt färgat.

Passerar över gatan. Långt, långt borta skymtar LO-borgen. Denna historiska plats!

Landar i ett klassiskt mötesrum med konferensbord, tråkiga utsmyckning och mineralvatten. Mackorna är bonus.