Jag har varit i Stockholm en dryg timme nu. Kollar morgon-TV och svarar på mejl som jag inte tagit tag i tidigare. Förberedett dagen genom besöksanmälningar och föredragningslistor.

Tänkte att det var kallt i morse och drig på mina grå, lte för korta mjukbyxor. Det kändes okej i hemma, mindre okej när jag närmade mig riksdagen. Men jag är säker på mitt rum.

Ser fram emot morgonsdagens partiledardebatt.

Hämtat ur LO-distriktets i Stockholms skrift Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i. En skrift om Jämlikhetsanden.

Vår plats i samhällets hackordning är alltså avgörande för hur bra vi mår.

Detta förklarar att en del människor med låga inkomster ibland kan välja att spendera pegnar på statussymboler – som exklusiva kläder och dyra mobiltelefoner åt sig själv eller sina barn – även om det innebär att de inte har råd att köpa så mycket mat de behöver. Vi kan ibland hellre vilja gå hungriga än att ta risken att drabbas av den stress som kommer av låg social status. Det är inte så konstigt som det låter. Kronisk stress är nämligen livsfarlig.

En ganska grå sådan. Försöker tänka mig i pigg och alert form.

Varit hela förmiddagen och lite längre på partidistriktet och mötat och pratat. Så mycket saker som behöver tänkas på och ordnas med. Det sjuk aär att samtidigt som det tidvis känns tungt så triggar det också. Kanske därför jag älskar folkrörelse.

Har ätit lunch och läst Aktuellt i politiken, kollat mejl, ringt en kvinna som hade en fråga och ska förbereda lite inför kvällens olika möten. Klämma in ett träningspass också.

Jag tror inte att det här är en måndag som jag kommer att minnas. Deppigt va?

Jag har inga ord för att beskriva hur vacker han är.

En kväll i soffan hemma hos Lina, ett besök hos mormor och hennes goda sockerkaka, bad på Hällåsen med äldsta systern och hennes barn, frysen full av svamp, häng med Sara, löpning och promenad, djup sömn, mammas bistra blick när jag inte kan virka ordentligt, lusläsning av Söderhamnskuriren. Besök på E-center om alltid får mig att rysa och snabbt vilja åka därifrån. I dag besök av två vänner och hard core-pyssla i mitt perfekta pysselrum. Och så lite bräda och promenad på det. Nu förbereder jag mig för veckan. Tja. Det var allt och lagom.

Här är ett utdrag (stort visserligen) ur Anna Norlings ledare i Arbetarbladet. Helt fab!

”Främst handlar inkomstskillnaden om att det är kvinnorna som tar huvudansvaret för hem och barn, och därmed är den i familjen som går ned till deltid när barnen är små. Det här har gett effekter för alla kvinnor, även de som är barnlösa eller har stora barn.

Vi har skapat en arbetsmarknad som har vant sig vid att kvinnor arbetar deltid och männen heltid. Kvinnorna erbjuds deltider, och männen heltider. Förra året arbetade en tredjedel (34 procent) av alla kvinnor deltid, motsvarande siffra bland männen var 11 procent.

Dessutom handlar inkomstskillnaden om att kvinnors löner värderas lägre än mäns. Typiska kvinnoyrken (vård och omsorg) har uselt betalt, samtidigt som typiska manliga yrken (bygg- och anläggning) har betydligt bättre betalt.

Därutöver handlar det om att kvinnor och män inte får samma lön för samma jobb. Det handlar om oförklarliga löneskillnader, alltså ren diskriminering.

Det här sammantaget gör en hel del i plånboken. Både direkt i lönekuvertet (varje månad går en kvinna 7 600 kronor back jämfört med männen, enligt LO-tidningens beräkningar) men även om vi blir arbetslösa, sjuka eller (peppar, peppar) får leva så länge så att vi kan gå i pension. A-kassa, sjukpenning, pension, allt är baserat på de siffror som står på lönebeskedet.

Det finns tre åtgärder som vi skulle kunna införa nu, och som skulle göra skillnad. Åtgärder som skulle hjälpa till att täppa till det här enorma inkomstgapet.

Det första är att dela föräldraförsäkringen i två lika delar, en till vardera föräldern. Det handlar helt krasst om en riskkalkyl för arbetsgivaren. Om det inte längre är självklart att det just är kvinnan som är hemma med barnen, att det just är kvinnan som går ned i arbetstid och det just är kvinnan som är hemma när barnen är sjuka, då blir inte längre kvinnan ett riskmoment för arbetsgivarna i anställningsförfarandet. Den strukturella diskrimineringen (som bland annat innebär att sju av tio chefer i Sverige män) skulle svältas ut.

Det andra är att lagstifta om rätt till heltid (men såklart möjlighet till deltid för den som så önskar). För det är förbenat konstigt hur det aldrig verkar vara något problem att hitta heltidsanställningar för männen, men att det blir så väldigt krångligt när det gäller anställningsformerna för kvinnor.

Det tredje är att vi måste få upp lönerna för de lägst betalda, (det vill säga kvinnorna). Därför är LO:s jämställdhetspott rätt väg att gå. Det är ytterst sorgligt att de traditionella gubbfacken (GS, IF Metall och Livs) nu hoppat av samordningen.”