Jag är mycket nöjd över att få åka hem i dag. Lite ledsen för att alternativet är flyg, men det har gått förr.

Jag längtar efter lukten hemma, och jag längtar efter min säng.

I dag har vi besökt Schloss Hertheim. Hertheims slott här i Österrike.

Ett mycket gammalt slott med en delvis ruskig historia. Det här slottet är en av de platser som användes för att mörda människor med olika typer av funktionshinder i Nazityskland.

Totalt mördades på slottet 30 000 människor. Ungefär hälften människor med funktionshinder, och hälften fångar från koncentrationsläger.

Allt detta skedde på en mycket liten, väl uträknad yta bestående av ett ett antal rum. Människorna bussades in i bussar där fönstren målats för att  inte byborna skulle se vilka som var passagerare. Eller kanske för att de inne i bussen inte skulle se ut. När de anlände togs de genast in i ett rum där de blev avklädda och därefter slussade in i gaskammaren.

Efter tio minuter i gaskammaren var de döda. En timme tog det sedan att vädra ut gasen och förflytta de mördade in i nästa rum för att till exempel dra ut guldtänder, men också i väntan på att ugnen där de brändes skulle bli ledig.

Det här fotot är det enda som visar slottet där röken dag som natt strömmade ut genom skorstenen.

Det här slottet ligger mitt i en by. Människor såg bussarna, även om de inte såg in genom rutorna. Människorna såg röken, trodde de verkligen att de brände gamla oljerester som de berättade?

Läkare och sjuksköterskor arbetade och bodde på slottet och mördade dagarna i ända. I nazismens Tyskland var det inte så att någon tvingades att utföra de handlingar som många av oss ser som bestialiska. Ville någon inte fick man byta arbetsuppgifter. Trots det skötte människor arbetsuppgifterna på Schloss Hertheim och på förintelselägret i Mauthausen.

Varför? Hur blev det så? Kvinnor i Mauthausen som blev kära i SS-soldaterna som fanns där, som gifte sig där och tycker att det var den mest fantastiska dagen i deras liv när de gifte sig bredvid muren och de visste att människor dog på andra sidan muren.

Boende i Mauthausen som gick och tittade på fotbollsmatcher på planen vid lägret. Det låg baracker alldeles bredvid. Utmärglande, plågade fångar följde matchen genom stängslet. Fullt synliga. Ingen gjorde något.

Ytan för barackerna bredvid planen.

Den här resan med Forum för levande historia ger inte svaren. Den ger snarare fler frågor. Den allra viktigaste givetvis, hur kan folkmord hända?

Något som resan om än mer präntat fast i mig är att stå upp för mina medmänniskor. Jag tänker att hur väl jag behandlar dig, definierar mig som människa. Hur jag beter mig mot dig säger ingenting om dig, utan bara om mig. Frågan om andra människor är inte en kostnadsfråga, en fråga om tider på badhus eller modersmålsundervisning eller klädvanor osv. Det är en fråga om livet.

Hur många bor kvar på den plats där man föddes? Varför kan alla rita en nidbild av en muslim men inte av ett butiksbiträde? Varför etiketterar vi varandra?

Samexistensen. Jag skrev om den i går. Vi kommer alltid att störa oss på varandra, men det får vi hantera på bästa sätt. Jag har mycket svårt för registeringsskyltar med barnnamn på barnvagnar. Nu rullar de på stan. Vad ska jag göra åt det? Jag måste ju samexistera. Av alla alternativ är nog det enklaste att göra inget. Att slita loss skyltarna känns inte bra. Att förbjuda skyltarna inte rimligt.

För de som inte tycker om att se kvinnor i slöja på stan, vilka alternativ vill de ha? Slita av? Förbjuda?

Varför accepterar vi slöjdiskussionen i Sverige, tycker att den ibland kan vara relevant, men knappast skulle någon ta registreringsskyltarna på allvar.

Det är bara ett exempel, detta med slöjan, på vilka problem många ”svenskar” har med samexistens.

Enligt uppgift i DN har det nazistika partiet Gyllene gryning fått 7 procent av rösterna i Greklands parlamentsval i dag.

”I slutspurten av valrörelsen har det radikala budskapet tonats ner en bit. Partiet erbjuder nu säkerhetsvakter till pensionärer och hemmafruar som ska gå ut och handla och är rädda för att bli rånade eller nerslagna. Medlemmar kör också ut livsmedel och kläder till greker som drabbats av sparpolitiken.

– Greker hjälper greker. Det är vår form av solidaritet, förklarar vice partiledaren Ilias Panagiotaros.

Gränserna, säger han slutligen, måste säkras med minor. Och skulle flyktingar omkomma, ja då får de skylla sig själva.”

Hur känns det i magen på er? Nazismen är inte en del av historien. I dag kom den in i Greklands parlament. Vad kräver det av dig?

Det här var illustration/rubrik till en (hel) ledare om mitt tal i tisdags. Kollade på sidan ett bra tag innan jag insåg att det inte var en Scanpix-bild. Utan jag. Jag gillar klassisk klassretorik. Det är som den lilla svarta, aldrig fel!

En varm och skön söndagskväll i februari är jag på väg hem efter ett tjugoårskalas hos en kompis. Magen är full av olika tårtor och pajer, toppat med chips och läsk. Efter flera timmars prat med människor jag tycker om promenerar ett gäng av oss ner mot stan för att ta oss till våra respektive ombonade lyor. Några ska bada lite som uppladdning inför en arbetsvecka, andra ska surfa bort tid fram till midnatt. Bara softa sådär. Jag pratar med en som är bättre än mig på området om hur jag ska klippa och färga håret påföljande dag. Några pratar om sin nya lägenhet. Glada och mätta och med alla möjligheter i världen. Skön stämning helt enkelt.

Så passerar vi migrationsverkets lokaler i Gävle. En byggnad där det också på en av skyltarna står ”Förvaringsenheten”. Vi blickar upp mot fönstren och ser in i små, påvert möblerade rum med främst våningssängar. En ostrukturerad röra av saker där inne. Samlingsrum med stillasittande människor. Jag har aldrig varit där inne men jag föreställer mig att stämningen är något avslagen. Att en frånvaro av uppsluppenhet och söta bakverk råder.

Jag skulle aldrig i mitt liv vilja byta min tillvaro mot deras. Så länge det finns sådana tankar hos mig när jag hör om andras situationer kommer jag alltid att drivas en vilja att förändra. Att så uttalat förvaras någonstans i väntan på kanske svåra besked och en oviss framtid med små möjligheter, vilket helvete. Och då vet jag ändå att de här människorna ändå har valt att fly sitt land för detta, istället för något annat ännu sämre.

Jag tänker på ett samtal med en avlägsen släkting för många år sedan då min förmåga att diskutera ännu inte hade blivit det den är idag. Han körde den gamla vanliga grejen som är paradoxal som katten men tydligen fortfarande gångbar. Å ena sidan kommer de hit och tar våra jobb, å andra sidan kommer de hit och lever på bidrag. Invandrarna alltså, svartskallarna. Jag gjorde mitt bästa för att vara retorisk och frågade hur han skulle göra om det blev krig här och hans familjs liv skulle vara i fara. Då var det inget att snacka om, då skulle väskor packas och han skulle ta med sig sina kära för att sätta dem i trygghet.

Trots det, trots att han så snabbt kunde ta ställning till hur han skulle göra fanns ingen förståelse för att det här händer människor hela tiden. Varje dag. Människor lever som flyktingar i sina egna länder, flyr över gränser. De flesta flyr inte till någonting, utan från. Alternativet att stanna finns helt enkelt inte längre. Väpnade konflikter, svält, politisk förföljelse, idel karameller som tvingar människor att bryta upp.

Min mormor som var med vid tillfället sade det kloka, det som jag bär med mig – Jag skulle aldrig vilja byta med dom så jag missunnar dom inte.

Jag vill att vi ska forma ett samhälle där människor inte förvaras, där alla har en plats och kan bada varma bad och äta kakor och mysa. Där alla kan längta till jobbet eller skolan påföljande dag. Där vi och dom inte finns. Vi måste jobba på alla fronter och börja med att aldrig sparka nedåt, aldrig sparka på någon du inte vill byta livssituation med.

Minns ni att jag i morse skrev om att solskyddet skulle med. Inte för att jag ändå smörjde in nacken med det … Så därför nu svid, och jag skäms över mitt beteende. Som en fjortis.

Däremot hade jag den av mina ”vänner” så hånade hatten, så pannfläcken har inte haft några framgångar under dagen.

I morgon ska vi inte dra förrän 9.15 så det är sovmorgon! Hade jag varit hemma och ledig så hade jag naturligtvis siktat på 10.30, men det går inte att få allt.

Jag är vaken efter massor av sömn. Säkert åtta och en halv timme.

Jag har mätt efter att ha ätit brieost till frukost.

Jag har med mig solskydd och kamera.

Jag ska strax resa till Mauthausen. My luck: jag får åka därifrån när jag  vill. Alla fick som bekant inte det. Det finns inte ord för det.

I morse gick jag upp klockan fem. Det svider svårt i mig. Jag är gjord för att sova länge och vara uppe länge. Men ibland måste jag.

Vilket får till konsekvens att jag nog ska sova snart. Det behövs, i morgon blir en tuff dag då vi ska till Mauthausen. Det är ett koncentrationsläger utanför Linz, där jag befinner mig just nu.

Vi har i dag gått omkring inne i Wien och vår duktiga guide har bundit ihop histrien med nutid och gett oss frågeställningar. En sådan är, vad händer med oss när vi får höra (gång på gång) att integrationspolitiken misslyckats. Vad betyder det? Vad kan man säga sedan? 

Vi har precis kommit tillbaka från middagen. Vid Donaus strand med nästan fullmåne. Utomhus. Vackert och lite, lite kallt.

Jag har en fundering och en anmärkning på mitt hotellrum.

Fundering: Ponera att jag inte hade bott ensam på rummet. Då hade den andra personen kunnat göra en typ av duschshow eftersom det är glas mellan duschen och sovrummet. I övrigt är badrummet inväggat. För den händelse att man inte vill titta på när någon annan duschar (eller den inte vill bli tittad på) finns ett litet skynke att dra för. Första gången jag ser det här. Förstår inte vitsen.

Anmärkning: Minibar med minst tio spritsorter. Ingen choklad. Jag repeterar, ingen choklad.

Den personliga smärtan över att promenera FÖRBI spanska ridskolan kan inte beskrivas. Tror iofs det blir jobbigare i morgon, men ändå …

Nu blir det att läsa någon av böckerna jag svepte med från Pocket Shop. Kanske Åsa Mobergs ”Kärleken i Julia Anderssons liv”.

Hela finns att hämta HÄR.

Ingen särskild dag att bli utbjuden att tala på. Ingen möjlighet att få talet genomgånget på ledarsidorna.

Men när Socialdemokraterna gör det, kan man ju alltid gå i spinn och hitta på lite om vad socialdemokraten borde ha sagt.

Är någon ens förvånad över att moderaten inte är nöjd med vad som sagts? Att den slår sig för beröstet och berättar att den hade valt att tala om andra saker?!

Torkar skratt-tårarna.

Jag känner att det varit lite för mycket på slutet. Roligt och anspännigt. Att lägga en begravning på det under dagens förmiddag, svårt.

Nu är jag hemma och packar om igen för vidare äventyr. Men nästa helg är det lite lugnt. Jag längtar tills dess. Under tiden försöker jag göra stordåd.