Alltså, i somras mejlade jag till Hennes (mindre att göra på sommaren) och undrade om de liksom bara får mesigt skit till insändarsidorna. Ja, svarade hon, kan inte du skriva något rivigt till ett nummer hon angav. Skriva mesinsändare på kommande. Jo… sommar som sagt. Så det gjorde jag och jag vet att det varit med och tydligen blev jag liksom numrets brev eller vad det kan heta (har ju inte sett tidningen) för idag fick jag hämta ett skumt paket. Och det är ett kit med ansiktsprodukter från Decleor. Jag antar att det är en bra sak, men jag har banne mig inte förtjänat det. Det har å andra sidan inte de flesta andra som blir belönade för galna insändare heller.

Min var i och för sig inte galen utan handlade om föräldraansvar.

Nu har jag varit på möten och annat så nu måste jag promenera och handla och sedan jobba.

Vilken frihetskänsla det är att ha gummistövlar. Tog på mig dom i morse och det var till stor glädje. Gatan utanför mitt hus hade blivit ett vadställe och jag vadade i mina fina gummisar.

Det låter som att mitt hus håller på att regna sönder. Då är det ändå ett stort hus. Som jag bor i mitten av. Scary.

Promenaden hem från tåget blev en blöt historia. Vädergudarna stretar på för att snabbt få höst i Gävle.
Igår var Elin, Pierre och Molly på besök och det var trevligt.

Det mesta känns helt värdo nu så jag kan inte skriva nåt glatt och poppigt. Inga kriser förstås, men bara trist.

Inatt har jag sovit som på moln. Det var skönt. Idag är det Söder som gäller.

Att man kan bli så mör efter bara lite studiebesök.

Jag är på sån konferens som många tror är så himla kul. Sova på hotell och det.
Det är det inte. Men det är lärorikt.
Ingen säng är skönare än min egen.

Jag orkar inte med när folk skriker. Och inte när det görs utan anlending, som att det kommer en skalbagge eller så gående. Idag satt tre trettonåringar bakom mig på bussen hem och en gallskek rakt ut när kompisen upplyste om att det satt en larv på ryggen. Visst, ganska stor och så, men rackarns söt och hårig.
Jag ryckte ut och befriade larven (eller om det var tjejen) och den fick åka på min tröja tills jag kunde sätta den i naturen igen.

Jag hade skrivit en artikel om rättssäkerhet och att många tycker att för få personer får påföljder för det de gör. Alla vet att vissa personer sysslar med skit men det heter "vi kan inget göra" från polisen. Säkert lika vanligt i stan som i Hälsingland. Anna Sjödin rycker ut och utmålar mig lite som en samhällsfara och påstår att jag tycker det är okej döma oskyldiga. Då är det skönt att kunna få replik direkt under. Min mamma tyckte jag var bra. Alltid något.