Nu snart är jag på väg dit. Om 40 min ska jag vara i stolen. Ja, jag har lite ångestrysningar.

Det finns flera skäl till varför jag kommer att rösta ja till Gävles kandidatur för att bli Europisk kulturhuvudstad 2014 i fullmäktige på måndag

Det första är att jag arbetar i grundskolan och ser att en sådan här satsning är lysande för våra barn. Att få se tillvaron genom nya glasögon skapar nya insikter och erfarenheter. Kulturevenemang som inkluderar barn är en stor investering för framtiden.

Det andra är att en satsning på kultur och att uppmuntra till nytänkande är en viktig del av vår demokratitradition. Att skapa förutsättningar för flera människor och flera sätt att uttrycka hur man upplever samhället är en vinst för oss alla och kan bli ett viktigt nutidsdokument och en spark in i framtiden. 

Det tredje är att ofta talas det om att kommunen borde satsa pengar på de "mjuka" verksamheterna (även om en stor majoritet av pengarna redan idag går till verksamhet direkt relaterad till människors välmående och utveckling) och hur kan en satsning som denna vara något annat än just det? Yngre människor uttrycker ibland att inget händer i deras stad. Jag ser satsningen på att bli kulturhuvudstad som ett upplägg där de och alla andra har alla möjlighet till smash.

Elin Lundgren

Socialdemokraterna

Men jag tycker frågan har fått helt orimliga proportioner. En helsida i Arbetarbladet där våra röster redovisas. Det skulle behövas i fler frågor i så fall.

Sitter på nytt möte med bla hon som pratade om radiotittare. Jag försöker låta bli att snörvla men det är inte lätt.

-Och då kan jag berätta för radiotittarna…

Har kommunfullmäktige. Förutom budgetdebatter verkar den här om ansökan till kulturhuvudstad bli. Det är rätt okej ändå. Mitt problem är främst att jag är så gravt förkyld! Verkligen förkyld.

Regn, snuva, seg, jobb…

Grattis på mig.

… på en gud skulle jag nu be om två saker

-Ta bort eller åtminstone låt förkylningssymptomen stanna vid det som är nu.

– Ta fram de där fotona jag vill hitta.

Men utan gud är man väl chanslös.

Hennes andra böcker har inte varit så lysande tycker jag, om än viktiga, särskilt den om alkoholism.
Den här däremot sätter fingret på ömma punkter och trycker till. Det gillar jag. Även om hennes skildringar ligger långt ifrån det som varit min värld är det lätt att relatera till. Det är skrivet med största dosen mänsklighet.

Markus och jag har gjort lördagsdansen till det här programmet på ettan där de jagar bästa dansbandet.
Dansband är så klyschigt och verkar följa en mall som är… folklig kanske. Och därför otäck. Detta med sjuka stavningar av namn som är patetiskt. Zats motsvarighet är när damer döper butiker till nåt med ´ i namnet. Som Lisa´s blommor som vi har i Gävle. Mitt dansband ska heta Zozzarnaz.

En annan grej är detta med osmakliga affischer. Jag bor ganska nära en restaurang där dansband ofta spelar och de har ofta dessa skrattretande affischer i fönstren. Ovan syns ett lysande exempel. En tjej i krampaktig position framför dåligt klädda män med otäck ansiktsbehåring.

Och Magnus Carlsson. Vi vet ju att han har ångest för sitt hår och har transplanterat dit mer. Så nu har han ingen kontroll. Det är ful lugg eller som i TV ikväll, någon otäck dokusåpafrisyr. Varför?

Trots att inget av detta är något jag gillar är det hela väldigt oförargligt och om fler dyrkade dansbandsmusik kanske världen skulle vara ett lite bättre ställe. Lite mysigare.

Tjejerna i snygga rosa klänningar är det bästa inslaget. Jag kan inte säga att jag kommer att kolla på det här  programmet fler gånger faktiskt. I så fall är det för Settmans skull. Honom är det lite klös i. Det är det inte i dansband. Det är ganska tråkigt. Men mysigt. Fast jag väljer annat mys.

Fåglar visst. Men annars?
Har nu bläddrat i fotoboken från regnskogen som jag fick av Sara och Lina i julklapp. Där finns massor av blå djur. Mest leddjur men också ödlor. Fint!