Utsikten från mitt hotellrum. Och då har jag bara sextonde våningen.

Bilden är Kolmårdens.

För något år sedan läste jag en insändare där en kvinna, förmodligen äldre, skrivit en patetisk dikt om hur hon inte längre vågade gå i skogen eftersom hon var rädd för björnar. Hon hade aldrig mött någon, utan det var rädslan som är problemet. Nu är inte det vanligast, att skraja tanter skriver prosa på insändarsidorna om rovdjur, utan att företrädare för jägarna gör det. Och det handlar inte om en rädsla för att plocka bär, utan om många gånger om att särskilt varg inte skulle ha ett existensberättigande i Sverige. Stora, tuffa män med vapen som verkar lika rädda som skraja tanten. Faktiskt helt oförklarligt.

SVTs Uppdrag Granskning valde att titta på detta då mycket är oklart kring illegala dödsskjutningar av varg. Vargmotståndare hade tillgång till rester av dessa vargar och diverse bevismaterial hade försvunnit hos polisen under oförklarliga omständigheter. På Uppdrag Gransknings hemsida står "Och vargjakten är en jakt där vanlig jaktetik inte gäller. Djuren jagas ihjäl med skoter. De slås ihjäl med yxor och kulorna som används är ibland helmantlade för att djuren bara ska skadas och dö långsamt." 41 vargar har "säkert" kartlagts döda efter kriminell handling. Hur stort mörkertalet är är omöjligt att veta.

Göran Steen, Folk för varg, säger till Expressen att han och andra i föreningen aldrig går ensamma då de är i skogen för att skrämma vargarna undan jägarna. Detta eftersom "jägarna är ofta aggressiva och beväpnade till tänderna. Det är inga man vill möta ensam. Steen berättar  att han flera gånger blivit hotad till livet av jägare. "- Jag har fått många hot. De ringer och säger att jag ska skjutas. Vargkramare ska skjutas. Det är deras lösning."

Regeringen har just lagt fram en rovdjursproposition till riksdagen. I den föreslås inga större förändringar för björn och järv. Lodjursstammens förökning ska minskas i renskötselområdet. För vargen ska det vara stopp vid 200 individer och det ska ske med licensjakt. Men den genetiska variationen ska öka, så vi behöver införliva nya vargar för en bättre genpool. Alltså inget gehör för de som vill ha nolltolerans mot varg. Alltid något.

Däremot är det upprörande att den förändring som nyligen gjorts i jaktlagen underlättar för vem som helst med vapen som har misstanke om att ett rovjur hotar tamdjur kan skjuta det.

Det är osmakligt att framställa björn och varg som bestar som använder sitt liv åt att ligga på lur på barn.  Jag vill ha en rik fauna, där vi kanske kan använda vargar som turistmagnet vilket ett företag framgångsrikt gjort. Men också för att vargen finns för sin egen skull. Riktiga viltstängsel fungerar bra och värnar man sina tamdjur investerar man i detta.

Ett trovärdigt dokumenterat fall där människa dödat varg i Sverige finns. 1821 av en varg som tidigare hållits i fångenskap. Konfrontationer kring människa och björn handlar så gott som alltid som jägare och deras hundar. Hur skulle olycksstatistiken se ut utan jägare?

Jag har inget principiellt emot schysst jakt och kompetenta jägare men när verkligheten liknar filmen "Jägarna" med hot börjar det bli dags för jägarorganisationen att styra upp de sina. Landsortsmaffia är inget vi vill ha. Jag tror de är farligare än alla rovdjur tillsammans.

Ledare i dag i Ljusdalsposten och Söderhamnskuriren.

Mejl:

Hej!
Frånsett dina funderingar om skraja tanter så har du definitivt skrivit en artikel med intressanta synpunkter som jag delar. Själv har jag skrivit ett par insändare om just varghatet som jag tycker är mycket osunt och där det finns jägare som resonerar med allt för mycket affektion. Din önskan om rik fauna delar jag. Att ifrågasätta vissa arters existensberättigande är inte något människan dvs jägare har rätt till. Jag är nog faktiskt mer rädd för jägare än vargar för egen del också!
Vänliga hälsningar XXX

Heja på Elin, jättebra att du ger dig in i debatten!

Jag håller så fullständigt med dig, det är osmakligt att framställa björn och varg som bestar.

Som tant utan vapen går jag väldigt ofta i skogen ensam och har aldrig känt mig rädd för vilda djur. Det har hänt att jag mött beväpnade jägare som "varnat" mig att gå där för att det finns älg och björn där!  Skjutgalna, ivriga jägare med stor bössa på ryggen, det känns däremot lite läskigt. Dessutom tycker de ibland att jag "stör" jakten.

Jag, som bor i XXX, med vilda djur runt knuten, har haft förmånen att se lodjur strosa förbi trappan, älgar, rådjur, tranor med ungar syns ofta. Det ger trygghet och kontinuitet i en galen värld, enl. mitt sätt att se.  

Jag är glatt överreaskad över att jag ännu inte fått några arga jägarmejl.

UPPDATERING (18:45)
Nu har första mejlet kommit. Som läxar upp mig rejält. Och vill att jag ska redogöra för var jag bor, vilka erfarenheter jag har av rovdjur och om jag känner några jägare. Och fullt av länkar till jägarförbundet. Som ju är helt opartiska i det här …

Jag sitter på tåget, just passerat Skövde, på väg mot kongresstaden. Jag har läst på mina ansvarsområden igen. Och lite i en scrapbookingtidning och lite i en tjejtidning. Snart ska jag nog läsa lite i en ny bok som jag bytte in mot en massa pocket shop-stämplar jag hade. Ute är det regn och i öronen är det Miss Li nu.

Alltid drömt om en sån där dammvippa. Men aldrig köpt någon. Stört.
Tur att jag flyttade ihop med någon som hade en. Tvätten i kväll blir toppingen liksom.

Men allt går lätt till Navid Modiri och Gudarna. Som jag sagt en miljon gånger förut.

Från Susanne Ljungs bok om skönhet.
Bilderna är hela behållningen.

Senast var det kongress med IOGT-NTO i Uppsala -07. Då fick man stå på gravhögarna fast det är superförbjudet annars. Vad kommer man att få göra för forbidden i Göteborg?
I morgon rullar mitt tåg dit och jag förutsätter att det kommer att bli trevligt med tanke på sällskapet. Vi ska också välja ny förbundsordförande till IOGT-NTO. Anna Carlstedt. Det ser jag fram emot. Jag ska vara ombud så jag ska få vara med och rösta fram första ordförandekvinnan. Det är stort. I kväll ska jag tvätta så jag kan packa precis vad jag vill. Jag hatar att packa. Och jag hatar ännu mer att packa upp.

I den här stan finns inte en enda klänning som jag vill ha. Det är väldigt tråkigt det. Jag gick hem och diskade lite istället.

Den moderna civilisationen är spännande. I kväll har jag, Eva och Ellinor suttit i rad vid badkaret med fötterna i vattnet och provat diverse produkter som Christine ville sälja till oss. Som vanligt lyckades hon bra med det. men det är svårt, för medan hon ska berätta för oss hur fantastiska godsakerna är har vi en hel del att avhandla. Roligt är det i alla fall och jag ska sätta över pengar för shoppingen snart och känna mig lite slösaktig. Men lyxig.

Markus tittar på Sopranos, boxen, och jag har skrivit en ledare. Ska läsa lite i boken jag håller på med nu och äta chokladen jag fick av Ellinor. Jag skulle lätt kunna leva på choklad.

Här var det glass som gällde dock. Handlade av ambulerande affär. Så var det i min barndom.

Från dn.se

När jag själv har det som bäst har jag mest tid att reflektera över de som inte har det lika bra. Det finns enorma klyftor i vårt samhälle och jag häpnar när det gång på gång går upp för mig att vi har ett styre i Sverige som medvetet har gjort det ännu bättre för de som redan åker på den välkända räkmackan. De som sitter på en kaktusdyna får den än hårdare upptryckt i stjärten när den ekonomiska fördelningspolitiken vänder dem ryggen. Om man inte är en riktig borgarbracka så känner man någon som fått en riktigt knivig livssituation där den som tidigare bedömdes för sjuk för att kunna arbeta mår på samma sätt men idag förväntas ta ett arbete. Vi har en arbetslöshet som nästa år förväntas nå kanske tolv procent. Trots det har jag äran att träffa människor, alla välbetalda, som hävdar att det finns jobb om man vill ha jobb. Men verkligen? Hur kommer det sig att statistiken ser annorlunda ut?

Utbildning, helst då mer än gymnasieutbildning, krävs för att matchas mot de jobb som finns. Vi vet att de barn som växer upp i ett hem där inte böcker finns inte pluggar. För det är inte en del av deras verklighet. Får de skylla sig själva?

I somliga trädgårdar grillas det i sommar så gott som varje kväll grillar biffar stora som dasslock. Skaffar sig igentäppta blodkärl samtidigt som de med massivt köttintag bygger på klimathotet. Fast om man är utbildad och rätt rik klarar man hälsan ändå. Risig hälsa är mest för mindre bemedlade.I en annan del av världen innebär kvällen att bli våldtagen av soldater. Trädgård vet man inte vad det är för något.

Dessa röriga tankar som jag inte hittar någon quick fix till. Jag vill ordna de här sakerna. Jag vill veta vad som händer om de pengar som lagts på gigantiska blå studsmattor som ställs bredvid grillen istället använts för att bygga skolor i Afrika. Hur många små tjejer hade kunnat lära sig läsa och räkna och kanske hitta en mer raffinerad framtid än den som annars bjuds dem. Jag ser ju att pengarna finns. Till att subventionerna vin- och tobaksbönder. Men inte att odla mat till barn som svälter.

Som alltid funderar jag på vad som ger mig rätten att leva som jag gör. Äta ute, köpa kläder

för kul, resa. Allt det där jag verkligen inte måste göra. Hur många barn kan jag rädda till ett bättre liv? Jag känner det personliga ansvaret och gör som för få andra, köper mig fri genom att skänka pengar.

Jag tänker att det finaste jag kan använda min profession till är att åka till Afrika och jobba på en skola. Lära barnen att räkna de fyra räknesätten och lösa matematiska problem. Men jag är för rädd. För sjukdomar, för våld och för dålig mat som jag inbillar mig skulle ta kål på mig. Jag sitter med maraboukakan, min laptop och ett glas klassiskt kommersiell cola och är rädd. Allt jag vill är att alla ska må bra, men jag känner mig så ofattbart liten inför utmaningen.

Semester är min olycka. Då har jag tid att inse hur priviligerad jag är, och det innebär i förlängningen den hårda insikten om att andra inte är det. Och påminnelsen om att vi fortfarande lever i en orättvis värld. På alla nivåer.

Ledare från i tisdags i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten.