Detta är några av mina färgglada kärlekar. Med detta följer ett problem. Mina Juicy tubes har för vana att lämna mig. Plötsligt är de bara borta. Och så får jag hålla tillgodo med de halvgoda smakerna. Det största problemet av allt är när det gäller Mango. Den sorten finns inte i Sverige, oklart i vilka länder faktiskt. Ullie köpte en i Spanien (?) till mig och jag hittade en i Glasgow. Båda har jag tappat bort. Den senare efter en månad. Jag önskar mig minst två sådana jättemycket.

Jag har också sorterat alla mina ögonskuggor i en snygg ordning. Och mina två korgar med skitmycket krämer. Nu känner jag mig ganska lycklig. För jag har också sprungit och det kickar ju!

En annan skoj vinkling är att folk inte tror att jag gillar läppglans och små söta saker. Men jag läser alla brudtidningar i hela världen och chockskadar folk med det. Kanske för att de undrar hur jag kan läsa så mycket skönhetstips utan att det märks. Mohahahaha!

Nu, någon månad efter alla tarfsna pensionärer, har jag provat Willys i Hemsta. Det kändes kul. Jag köpte saker så jag kan baka muffins för lite olika kära vänner ska hälsa på mig.

Min syster Sara talar ofta om vardagsglamouren. Och jag tänker på det varje gång jag går på toa, de gånger jag har ett finare papper. Det har jag just nu, en sommarkollektion med färgglada fjärilar. Det känns faktiskt upplyftande. Man ska inte förvägra sig själv detaljer som inte kostar något men som höjer välbefinnandet så enkelt.

Sara äter alltid mat med silverbestick, när hon har ett hem att göra det i vill säga.

Det är sorgligt att ganska många människor inte ens har tillgång till toapapper alls.

Kanske hade ni hoppats att jag skulle delge något kring gamla förhållanden, men det ska jag inte. För vi är inte ihop längre de gamla killarna och jag, för vi älskade varandra för lite. Det här handlar om något bättre, en bok! Jag är bara på sidan etthundratjugofem ännu, men hänförd.

För att han skriver enkelt men ändå raffinerat. För att boken trycker på små punkter i min själv som gör ont. För att boken är en sådan som upplyser om livet.

Mamma hade en pappskiva där pianotangenterna var uppmålade. Hon hade fått den som barn, för hon hade så väldigt gärna velat spela piano, men därifrån hon kom spelade man inte piano, det fanns inte råd till det. Så det fick bli en pappskiva istället. Hon höll den hemlig men jag visste. När pappa var borta med tågen, på övernattning i Malmö, Göteborg och ibland i Stockholm, när han sov i de stora städerna tog hon fram skivan och spelade till radiomusiken. Hon målade läpparna med rött. Och naglarna, hon spretade och rörde fingrarna som om hon mjukade upp dem inför pianospelet medan nagellacket torkade. Och så spelade hon under stort allvar och högtid. Hon ville vara ensam då.

Hämtat från sidan 60. Say no more liksom. 

"… en politiskt småleende kärleksroman som också innehåller samhällsanalyser som små glasklara inskott att klippa ut och läsa högt när världen slår upp i ansiktet på en." Dagens Nyheter

"Få författare kan dessutom som Anders Paulrud skriva så återhållet och ciselerat utan att språket blir till obegriplig akrobatik. Det är brant, stramt, poetiskt, vackert och förbluffande lättläst." Svenska Dagbladet

Det är många som kommer därifrån det inte finns råd. Som inte ens kan få de enklaste drömmar uppfyllda. Det är smärtsam vetskap. Ännu smärtsammare att uppleva.

Alltid finns det något djur att klappa och mata. Sara är väldigt nöjd över att renoveringen av fasaden är igång.

Jag grissov fram till halv tolv. När man har privilegiet att göra detta så gäller det att passa på. Sara släppte in AttackBlues som svepte svansen i ansiktet på mig as a wake up call.

I princip har vi tittat på tidsfördriv som Djurpoliserna på TVn. Och Oprah. Då grät jag och Sara. Mest Sara. För jag var också lite upptagen med att äta små russin ur små, söta förpackningar.

Pierre fotade. Alice är sanslöst rolig. Jag är lite pryd, så jag dog nästan när vi tjejpratade. Fast det är hemligt. Maj-Lis Lööw, jag och Egon Frid talade om värdegrund.

Nu har jag duschat och topsat öronen. Så jag kan dra vidare. För jag är en sådan äventyrstjej!

Ser programmet när Paris sägs leta efter en ny bästa vän som hon ska ha alltid. Störd idé men nu är den här. Jag behöver verkligen inga nya bästa kompisar för jag har redan de bästa, här är en. Ullie och jag igår, lite slitna på festen … Men om jag nu var Paris, vad skulle jag då testa för något? Vilka krav skulle jag ställa för att det skulle fungera optimalt. Och så funderade jag på det, och inser att det går inte att säga så. Så klart. Jag började lista olika saker men det blir ju bara en lista över hur jag själv är. Och ingen av my BFFs är som mig. Och ändå är de bäst. Men jag uppskattar om de gillar att äta och läsa böcker.

I introduce to you. Vidar Aronsson. Han ska leda förbundet de närmaste två åren med varm och varsam hand. Jag ser så mycket fram emot att få jobba tillsammans med honom och de andra i styrelsen. Gävleborgsdistriktet har bemannat kassörs- och sekreterarposten.