Vid tio börjar kvällarna bli mörka igen. Det är det jag ogillar mest med att det blir höst om en månad eller så. Annars känns det ganska bra. Jag har alltid gillat att få ordning på rutinerna igen. Jobba, följa min feta almanacka och tänka att nu har man chansen att börja om lite.

Som lärare är det väldigt tydligt. Nya elever, nya kollegor, nytt schema … och nytt kul! Nu blir det inget av med det i höst och det känns lite sorgligt att inte kunna säga att jag har elever. Att inte få introducera söta sjuor i det fantastiska med periodiska systemet. Inte le före höstlovet och annat som funkar ganska bra när man ska tämja en klass.

När man var yngre och bodde hemma så kanske det betydde att man fick skicka efter lite nya kläder från Ellos. Och i de tidiga åldrarna köpa bok- och bänkpapper. Jag älskade att ha en bänk! Jag fick alltid fina papper, för min mamma tyckte också det var kul och viktigt. Hon var dessutom galet bra på att slå in böcker snyggt.

I år blir det så annorlunda. En helt ny höst som börjar 17 augusti. Det kommer att bli så roligt! Och mycket tåg blir det, men jag är så bra på att åka tåg. Hittar alltid rätt plats direkt och fattar hur man ställer sina väskor.

Än så länge är det två veckors orutin kvar. Det är också ganska härligt.

Ibland tänker jag att jag skriver texter som är lite svåra att förstå. Men vad jag än skriver kommer inget att vara konstigare än Ella Bohlins text på Newsmill. Vad vill hon? Än det ena, än det andra. Roligast är när hon skriver att i hennes parti finns det så många människor som gör bra saker, som svarar i jourtelefoner eller tränar fotbollslag. Tror hon att det är någon skillnad jämfört med i andra partier?

För något år sedan utmanade hennes parti vårt lokalt på nattvandring. Vi kan enkelt dra ihop cirka hur många som helst. De är typ sju stycken i full styrka. Hur tänkte dom?

Vidare skriver hon om hennes mamma som var hemma med fyra barn i tio år. Stackars mamma, tänkte jag. Pappan fick förutom att vara lärare också jobba som tidningsbud innan det. Stackars pappa, tänkte jag.

Nu börjar Rocky II. I natt somnade jag i soffan när jag kollade på ettan. Det var planerat, jag hade täcke och allt..  Klockan fem bytte jag till sängen. Familjens förra hund hette Rocky. Nu är han begravd vid en sten i skogskanten. I morgon kanske jag ska scanna en bild på honom. Han var underbar även om han en gång bet min Anna. Hon har fortfarande ett roligt ärr efter det. Efter det fick han inte träffa så många okändisar. I kväll tänker jag mycket på hundar.

Rocky Rocky Rocky

När jag var på Island var vi en av huvudstadens badinrättningar, men utomhuspooler och så. Några tjejer i 18-årsåldern hade stort sjå med att hitta poser i trappan ner i vattnet där deras bröst tog sig bäst ut. Deras blickar flackade mellan de egna brösten, omgivningens eventuella uppmärksamhet och himlen bakom slutna ögonlock då de låtsades sola. Lite sura blev de också när folk ville gå, tänka sig, gå i trappan!

Själva skulle de säkert hävda att sola var just vad de gjorde, men nej. Det var att visa upp sig som var grejen. Jag skulle så gärna vilja veta vad som driver tjejer att fokusera så mycket på yta. Det gör förstås inget, och jag vet att flera kan kombinera det med att även göda intellektet och det kan bli en underbar combo. Och har man inget i huvudet, får man väl vara glad om det finns ett utseende att blända med så klart. Är det svaret? Man visar det man har, för att det finns inget annat? Eller är det fördomsfullt av mig.

Jag utgår alltid från mig själv. Och lite från mina vänner som jag känner dom. INGEN har sysslat med sånt här show off-beteende. Det har gått mycket bra för oss ändå. Vad bra nu är. Men enligt den otäcka normen gissar jag. Vi har fått hångla en del och vi har killar som gillar oss. Vi har fantastiska jobb , går inte hos psykolog och vi skriver inte texter där vi slänger in hi hi och otäcka gula smileygubbar fler än vad det är bokstäver.

Det tror jag bröstbrudarna gör när de skriver. Fy, jag är inte snäll. Egentligen tycker jag lite synd om dem, men det ska man inte säga för ingen vill bli tyckt synd om. Det är därför inte lämpligt att tycka synd om någon. Särskilt slöseri är det kanske att göra det med unga tjejer i guldbikini, när barn dör av svält i denna stund.

Jag grät ögonen ur mig när hunden dog. Jag klarar inte när djur dör. De som säger att djur är bara är känslomässigt handikappade individer.

Ambivalent därför. Det är en film för hundälskare, men det är också vi som tar illa vid oss. Men så är det. Mamma säger att man får inte ha djur om man inte klarar av att göra sig av med dem när tiden är inne. Det är helt sant. Men man kommer nog över det, det är klart ni ska se filmen.

Tyckte inte om det här familjedravlet som den var kryddad med, men jag förstår att det är till för att man ska förstå att hunden blev en del av familjen.

Jag gör så gott jag kan.

Jag vet att det också heter Make up och att det betyder hittepå.  Det är det roliga! Jag önskar att allt som fanns kom till utan djur inblandat i processen. Jag volonterar gärna.

Här är ett uppslag ut MUS senaste katalog. Det handlar inte om att man sminkar sig så. Med undantag för läppglans sminkar jag mig inte särskilt mycket alls egentligen. Det handlar om burkarna, färgerna, valen … Välfyllda sminklådor känns bra för själen. Mina systrar Sara och Lina är avundsvärt duktiga på att få till sminkningar. Jag önskar jag vore mer som dom.

Fick nyss SMS från Uli angående Lumenenagellacket jag rekommenderade:
-Ja shit vad bra det där nagellacket var. Jag köpte två.

Det är många saker som jag lägger på hög och skyller på tilltagande ålder. Nu anar jag mönstret  i det som jag nämnde i går. Det är verkligen så att om jag LÄGGER mig för att läsa så somnar jag. När jag gjorde det under våren brukade Markus fråga vilken tid han skulle väcka mig. Jag bara skrattade … Det skulle jag inte ha gjort.  Någon av gångerna.

Det här händer alltså på tider som inte är svotid, om ni förstår. För då kan jag läsa i evigheter oftast.

Carin Götblad är länspolismästare. Hon verkar vara en mycket trevlig och reko kvinna. Rejäl, så som jag gillar. Jag har tidigare skrivit om min fascination för att hon faktiskt spontanshoppar marsvin. I tidningen Vi läser, berättar hon om hur hon inspirerad av en bok, tillsammans med sitt barnbarn fångar råttor i en fälla för att tämja. I våras alltså.
-Jag har alltid varit intresserad av råttor. Det finns många fördomar mot dem och sånt intresserar mig.

Hon har kämpat och jobbat hårt för att komma dit hon är i dag. Sådant imponerar stort på mig. Till skillnad från de som tycker synd om sig själva.