När man inte vet vad man ska hitta på en regular tisdagskväll så kan man se SSUs kongress på webb-TV. Bra det. Hamnar rätt in i debatten om hanteringen av djur. Lysande. Kollar man på min bild, ser man att FS ansvariga, nämligen Ellinor Eriksson, sitter bakom talaren. Härligt!

Skrämmande att så många raljerar i den här frågan. Att hanteringen av djur i köttindustrin är likgiltig för många. Klappar en älskad hund med ena handen och äter plågad grisstjärt med andra. Jag lyssnar vidare! Nu är en Maja som är jättebra! Hon avrundande med -Heja Gävleborg!

Det är väldigt smidigt att ha kongress hemma i soffan. Jag vet att ni SSuare som sitter där skulle ge mycket för att ha en soffa och ett kylskåp i närheten. Men jag vet också att ni egentligen har det väldigt bra. Ni är med och formar framtiden.

Det känns som typ åtta år sedan jag valde att hoppa av SSUs förbundsstyrelse. Men det är två år sedan. Jag skapade snabbt distans till det. Huvva. I dag har ett kongressombud ringt mig och uttryckt frustrationen över det som SSUarna typ främst sysselsätter sig med på kongressen. Det som inte syns på webb-TV. Detta att prata och mygla i små rum. Hur fan orkar ni hålla på?

-Elin, hur många syskon har du egentligen? -Fem stycken, några har jag samma mamma och några samma pappa som. -Åh, du har alltså inga riktiga syskon?

Varje gång detta händer blir tuffa jag svarslös. Jag har just berättat om fem personer som delar mitt DNA. Världens bästa människor av det vanliga köttet och det vanliga blodet och som kallar mig sin syster. Men det duger inte, för vi är inte avlade på samma sätt. Därför är det synd om mig som inte har riktiga syskon, bara halvsyskon. Vad är det för begrepp? Som om mina småsyskon saknar sin underkropp. Snarare är det en hjärnhalva som saknas på den som använder ett sådant begrepp.

Jag kan tänka mig att det påminner om känslan som adoptivföräldrar kan uppleva när omgivningen frågar om hur det är att inte ha några egna barn. Att vara förälder på papperet är inte nog åt familjefascisterna som tror att ett adoptivbarn inte känns som ett eget barn.

Historiskt sätt har många människor i Sverige vuxit upp med att kallas för oäkting. Tänk att födas av en sådan lössläppt kvinna som legat runt utan att vara gift. Mannen som behövts för att skapa oäktingen klarar sig utan omgivningens onda öga. Jag tänker mig också att många av de unga kvinnor som födde utomäktenskapliga barn våldtagits. Det händer hela tiden, och historiskt var detta inget man uppmärksammade på samma sätt. En del av oäktingarna adopterades snabbt bort för att inte dra skam över den unga modern och hennes familj. Många av de här barnen har aldrig fått reda på sitt riktiga ursprung. En del vet kanske inte att det fanns något att få reda på.

Innan välfärden kom till Sverige fick barn lämna hemmet tidigt för att tjäna pigor och drängar där det fanns behov, och växte inte med sin biologiska familj. Somliga barn växer upp i familjehem. Andra bor i kompisars familjer. Flera växelbor mellan mamma och pappa och många bor enbart med sin mamma.

Det är en myt att våra barn i tid och evighet växt upp hos sina biologiska föräldrar. TV-programmet "Ensam mamma söker" är skrattretande. Några ensamstående mammor ska försöka hitta ytterligare en kärlek för livet och få allt det där som sagorna berättar om. De har redan minst ett barn, men det är tydligen inte tillräckligt för att få vara en riktig familj. Många har redan levt i nirvanat mammapappabarn, men det fungerade inte. Varför skulle det göra det nu? Om jag vore barn till en sådan mamma, som säger att något saknas utan karl i huset, skulle det göra mig ledsen.

Karl i huset förresten. Antalet så kallade regnbågsfamiljer som består av två mammor, eller varför inte två mammor och två pappor och ett antal barn ökar snabbt. Många människor ser inte det som normalt, och stackars barn som kommer att bli mobbad! Av den personens barn kanske, som tycker det faller utanför den tillåtna ramen.

Vi lever med en bild om att det finns en mall för den korrekta familjen. Se på sommarens semestererbjudanden om familjepaket bara. Två vuxna och två barn reser till förmånliga priser. Vi är många som provat något annat, klarat oss finfint och inte orkar med tjatet om kärnfamiljens förträfflighet.

Publicerad i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten i dag.

Om tio minuter slutar den stadsvandring som Markus och jag skulle gå på. Den skulle handla om branden i Gävle. Kändes intressant. Men allt började så fel, så vi avvek ganska snabbt. Åt lite glass och gick en rätt lång runda genom några av de finfina områden som finns här istället. Jag känner mig absolut inte som en förlorare.

Men jag lider lite med kvinnan som skulle hålla i turen för jag är rädd att fler än oss valde annat.

Det är det jag har i pannan. Och Denise Lopez tydligen. Hon verkar lite mer skärrad än jag, av vad jag kan utläsa.

Melasma:

Melasma är en pigmentrubbning med bruna fläckar i ansiktet. Vanligast är det att fläckarna uppstår i pannan, över kindbenen eller runt munnen hos kvinnor.

Melasma påverkas av hormoner och är vanligast hos kvinnor som är eller har varit gravida eller som använder p-piller. Mörkhyade har ökad tendens att drabbas.

Fläckarna kan blekna något på vintern men förstärks vid solning.

Behandling: Finns olika medicinska metoder inklusive en speciell typ av laser.

Vanligen köper jag inte den här tidningen men nu följde den med Femina. Och även om jag var trött i natt vid halv två och mest tittade på bilderna (och det är väl lite hela tanken) så kändes det väldigt bra. Även om inredning inte är något jag roas mest av. Fina saker gillar jag ju! OCh fina mönster på tapeter. Och sånt fanns på bild!

Det är  tråkigt att lyssna på. Det försöker jag undvika. Verkligen.

Ganska länge har jag tänkt att jag vill se den här filmen. Jag gillar Michelle Williams, även om hon var skitnödig i Dawson´s. Men vem var inte det i den åldern.

Jag kan inte tillföra något, mer än att Moodysson är en mästare. Han sätter fingret på. Så här ska en film vara. Eftersom de flesta inte är det är det inte så konstigt att man vanligen inte roas.

i dag har jag varit med Kicki som modell på hennes Mary Kay-träff. Den sminkning jag skulle göra var väldigt blå. En stund såg jag väldigt misshandlad ut, men sedan  blev jag lite snyggare. Så här kul hade jag när jag gick hem.

I den vänstra boken Hatet har Ander Nyqvist skildrat sin uppväxt med en alkoholmissbrukande pappa. Något som inte alls är ett pikant inslag i samhället utan finns överallt. Och missbrukande barn, syskon, kusiner, mammor och farbröder. Fler män än kvinnor. Väldigt bra skildrat av författaren och jag sträckläste den, som det brukar heta.

Benny Haags Makt, mod och motstånd handlar om hur han blir nykter alkoholist efter att ha ärvt det från far och farfar. Uppvaknandet gör att han tänker massor på hur samhället förhåller sig till alkoholen, och han blir "radikal" på ett sådant sätt som alla borde vara. Det är roligt när han inte tvekar med att kritisera personer och organisationer som han stött på i jobbet med sin föreställning. Nykterhetsrörelsen får en känga, Robert Damberg specifik till och med. Anders Häregård, NBV och diverse politiker. Det gör att det inte blir konstlat och subtilt skrivet.

Det jag tar till mig mest, utan att känna mig skyldig, är den besvikelse han tydligt känner för LO och Socialdemokraterna. Han upplevelse är att ingen vågar ta alkoholproblematiken på allvar. Jag delar den till fullo. Jag har läst LOs alkoholprogram och skrattat mig igenom. Inte för att det var dåligt men för att jag vet att orden inget betyder. Jag har diskuterat alkohol med SSU och med partiet och det är lika liberalt som vilken MUF-träff som helst. Gubbarna hetsar varandra att fylla på glasen när tillfälle ges, och SSUare gör vad de kan för att få supa på arrangemang, trots att det inte är tanken. Jag gillar att Benny är tydlig där.

NI som aldrig tänker på att det är alkoholen som ligger bakom trafikolyckorna, drunkningarna, barnmisshandeln, våldtäkterna, krogslagsmålen och skilsmässorna. Det är ni som ska läsa böckerna. Och ni är många.

Under ganska lång tid har den här boken följeslagit mig. Jag har läst ganska lite i sommar. Det betyder inte att den inte är värd något. Tvärtom var den ganska tung, på ett positivt sätt, och då behövs mer tankekraft.

Den får mig att så många gånger bli glad över att leva nu och inte förr. Men också stärka mig i uppfattningen om att man som tjej ALDRIG ska göra sig ekonomiskt beroende av någon. Inte som kille heller säkert. Jobba jobba jobba är det som gäller.