Arbetarbladet ringer och vill fota. Jag frågar om ni de inte har några gamla bilder. Jo, det är just det de har så därför måste vi ta nya. Tur att jag är så lös och ledig så jag kan stryka på finklänningen och lägga på masken.

Men kolla min näsa. Den ser så skojig ut. Jag har alltid tänkt på den som stor och bred. Men kolla ytterst. Det är som en grej där. Jag kommer att behålla den dock.

Det är som en sorglig följetång det här. Ni ser att det är tomatplantorna. Jag klippte ner dem förut, inte snyggt men jag gjorde det. Så här ser de ut nu. Och nu går det inte. Det här var mitt livs mest misslyckade projekt.

Jag skulle skicka ett sms och berätta att vi har Marinfestival i Gävle i helgen. Då blir det med T9 Mariofestival. Och det tror jag faktiskt skulle vara ännu bättre! Tänk er alla spelintresserade kids i en Mario- eller Luigiutklädnad. Massor av rör och massor av spel och radiobilar och andra tillbehör. Man kan också få vara prinsessan från Super Mario 2 och ha raketer eller så så man kan sväva en bit. Jag har inte riktigt konceptet klart ännu men jag tror på det!

Det här galet söta djuret postade jag till ett nytt barn som jag inte känner än. Som vuxen är det inte okej att köpa sånt till sig själv så det var en bra nödlösning. Den har suttit i min bokhylla och väntat ett bra tag.

Innan jag läste en bok om en bärgningsbil så ville de prova min kamera. Under ordnade former. Jag lär dom allt jag kan. Och det lär väl gå ganska fort.

Strega är vacker.

Hallon är underbart gott. Fina är dom också. Det är mormors briljanta idé att man tar ett skärp från en morgonrock och sedan knyter man helt enkelt fast en tillbringare runt magen, så får man båda händerna fria. På bilden med mormor kan man se det fina, lilla huset som hon bor i, och som jag bodde i tills jag fyllde tre år.

Sveriges bryggerier. En modern bransch med stolta traditioner. Det är så de ser på sig själva, organisationen som vägrar se sig själva som en del av det gigantiska samhällsproblem som alkoholen utgör. De håller gärna med om att spritsmuggling och det de kallar gränshandel är ett stort problem. Gränshandeln beror på att vi i Sverige beskattar alkohol hårdare än grannlandet Tyskland. Sverige beskattar alkohol hårt eftersom det kostar skjortan för ett land att ha invånare som dricker alkohol. Att tyskarna väljer att blunda för det är sorgligt. Därför önskar Sveriges bryggerier att ölskatten sänkt. Absolut inte för att svenskarna ska handla mer av det svenskproducerade ölen i första hand. Hur kan ni tro det? Utan av folkhälsoskäl. Sure, som man ungdomligt säger. Säkert.

Det kan låta vackert när Sveriges Bryggerier och andra med ekonomiskt intresse i alkoholförsäljning har tankar om att ungdomar inte ska dricka starköl som kommer langat. Det kan låta som att de bryr sig om de kvinnor som blir slagna av sina berusade män, att de bryr sig om att killar slår ihjäl varandra på krogen och att de bryr sig om att folk kör ihjäl andra människor rattfulla. Det enda som är viktigt för alkoholproducenter är att det är just deras vara som ska köpas. Kan man då försöka marknadsföra detta under en falsk mantel av omtanke så gör man det.

De pratar inte om det enda som räknas, att sänka alkoholkonsumtionen. Självklart inte, de vill ha billigare öl och billigare öl gör att det dricks mer. Dricks det mer blir människor i längden olyckligare eftersom ännu fler fruar, föräldrar och syskon får alkoholproblem. Alkoholproblemen känner inte av alkoholens ursprungsland.

Alkoholproblemen påverkas endast av tillgång och efterfrågan. Efterfrågan späder alkoholkapitalisterna på genom att göra reklam om hur man blir sig själv genom att dricka lättöl. Som på reklamfilmen finns i halvlitersburkar. Som inte finns att köpa i verkligheten. För de vill ju att vi ska köpa starkare öl som finns i halvlitersbrukarna.

Tillgången vill de öka. Sveriges Bryggerier välkomnar Jordruksverkets remissvar om gårdsförsäljning av alkohol. Det är meningen att vi ska färdas runt i landet och köpa med oss whiskey, vin och öl hem som souvenirer. Okej, vykort är inte helt lattjo, men de gör inte att pappa blir konstig till helgen.

Sveriges bryggerier tycker att det är bra med fokus på mat och till vilken mat olika ölsorter ska dricka. Notera SKA drickas. Detta ska leda till att vi får en sund ölkonsumtion i Sverige. Något som är bra för unga och gamla.

Förstår ni vilket skämt det här är. Samtidigt som någon PR-person sitter och knappar ihop skiten om sund ölkonsumtion dricker vuxna och ungdomar bland annat svensk öl så att de spyr och spöar upp varandra. Är sig själva för en stund. Och bryggarna säger sig göra allt de gör av någon slags omtanke. Det finns ingen sådan. Det finns bara en önskan om att vi ska köpa deras varor. Så att de kan bli rika. Och vi kan bli fattigare. Och fullare. Och dummare. En modern bransch med stolta traditioner.

Ni vet kanske hur det kan vara ibland! När det känns som att alla andra har det bättre än en själv. När man är ömklig och skulle vilja väcka upp sin mamma så att hon kan kalla en lillhjärtat och säga sanningar som att man är bäst i världen. Jag är ju dessutom hemhemma och det är fullt möjligt.

Fast bilden av det räcker.

MIn (enda?) roliga grej just nu är att mitt nya jobb börjar på måndag och att jag kommer att ha ett riktigt kontor som är mitt, med namnskylt och allt. Jag ska inte dela skrubb med nio andra, och vi tillsammans ska dela två datorer. Hej då lärarvärlden!

Precis just exakt när jag skrev det där blev jag ännu lite mer sorgsen. Kollade lite på Döda Poeters Sällskap med Sara, Lina och Irene tidigare i kväll och där är ju grejen hur avgörande en lärare kan vara och skoj undervisning. Jag älskar att undervisa, det gör jag. Att klura ut hur jag ska förklara saker på bästa sätt, och svara på helt galna frågor jag aldrig hade kunnat se komma. Jag älskar kidsen på högstadiet, nästan dyrkar. Högstadiekids som fenomen är helt otroligt utvecklande. A love story! Men dom finns kvar, och jag ska fortsätta jobba med ungdomar på ett annat sätt.

Jag har i kväll kikat på två vänners rustade hus. en har dessutom hästar. Jag tycker så synd om mig själv som då måste ruttna i en (i och för sig fin) lägenhet. Mitt i stan. Ibland älskar jag det. Men när jag gått barfota en dag så dyrkar jag gräset.

Jag har lekt med mina syskonbarn. Vi har gjort massor av barnlek och det gör mig så glad. De gör mig glad. Trots det tar jag mig tid att träffa dem alldeles för sällan. Istället går jag på möten. Tusentals möten. I många fall med människor jag inte skulle välja att träffa om det var  fritt val.  I morgon ska jag åka hem ganska tidigt för att gå på två möten.

Ingen hund kan jag ha heller.

Det är en lättångestkväll. Bara synd synd synd om mig. Jag har inget hus, jag har ingen hund, jag bor inte granne med M & T.

MEN! Någon klämkäck jävel anser väl att man ska se till allt man har, och jävlar vad jag har. Skarp hjärna, roligt jobb, kompisar och familj och Markus att älska, en härlig pysselhörna, det finns obegränsat med böcker att läsa, en politisk kamp att vinna …

Och en säng att sova i. Därför ska jag nu dricka vatten och sedan lägga mig i den där sängen och läsa ut första boken av Lotta Thell om livet på Hasselakollektivet och vara glad över att jag inte super och knarkar. GLAD ska jag vara.