Vi är några som jobbar med politiken trots allt. I dag uppmärksammas tio års-minnet av Fadime av mig och min kamrat Anna i Justitieutskottet.

Så jag plockade fram repotaget på nätet. Det handlar om Hemvärnet vars Gävleborgsavdelning hotas. Snygg avslutning med mig och en underbart gullig hund jag klappade ganska länge. Missa inte instruktionen för spolning.

Jag är fortfarande mycket ledsen. Jag har väl varit ledsen sedan valet 2010 egentligen, men ledsenheten kan inte ta över. Det har inte blivit någon vila i något. Ständigt pressen, ständigt frågorna som jag känner att jag borde kunna svara på fastän jag inte har något svar. För jag vet inte.

Hela situationen gör mig mycket betryckt. Den hade inte lösts av att Håkan Juholt kastade in handduken. Den löser sig heller inte av att han sitter kvar. Det är ett stort jobb vi har att göra.

Jag fortsätter med det jag gjort hittills. Träffar folk och pratar politik. Ungefär så.

Det är så många (kanske alla?) som behöver socialdemokratisk politik.

Nu vilar jag lite i kvällens lättnad över att VETA. Jag är inte naiv, jag vet att det inte är så enkelt.

Eftersom det är jobbigt och frustrerande lägt just nu (och då överdriver jag inte) och jag inte vill tänka, så har jag gjort det som funkar för bäst för mig då. Scrappat alltså. Dragit fram grejer över mitt dubbelskrivbord. Sytt, stämplat, limmat … tre sidor och en snygg ask hittils. Nu gör jag paus för Biggest Loser. Har fortsatta planer som inkluderar blått och grönt.

Öppnar Facebook. De två första uppdateringarna som möter mig gör mig helt matt.

Först en värdelöst, ointressant text som ska vara ”rolig” (Tydligt att vi har olika humor):

VET NI VARFÖR MÄN KALLAR OSS FÖR ”HÄXOR”?? 😉

Jo, därför att: Vi ser till att pengarna räcker i slutet av månaden med hjälp av Magi, vi gör underverk med maten när vi får besök, vi befinner oss på olika platser samtidigt: kontoret, tvättar, stryker, serverar middag, hjälper barnen med läxan, gör inlägg i Facebook… Vi har den medfödda förmågan att charma den där speciella mannen… Vi är dessutom flera personer i en kropp: dotter, syster, fru, mamma, vän, partner och häxa… Klistra in på din vägg om du är en PERFEKT HÄXA!!! 😉 ♥

Nästa är en ännu roligare bild. Jag håller verkligen på skrattar ihjäl mig.

Min observation är att det är kvinnor som passerat 45 som gillar sånt här. Främst.

Efter Heliga Birgitta kommer Sankt Moms!

Och på Pizza Hut av alla ställen.

I veckan var det en ryttare som fick Jerringpriset. Rolf-Göran utövar dock en idrott som enligt många inte räknas som idrott. 

Efter detta kunde jag här och där se hånanade kommentarer om detta på facebook/twitter och i dag Nyhetschefen i Söderhamnskuriren som ojar sig. Poängen är att ridsport inte är en sport. Dock har jag inget hört någon förklara varför det skull förhålla sig på det sättet.

Mycket bra skrivet av Petra Andersson i frågan där hon gör mos av Lasse Anrell. Men främst problematiserar kring varför det är så här, varför det är okej att snacka ner ridsport. (läs läs läs)

Utdrag: Men okunskapen är ett allvarligt problem. Den är ett tecken på ridsportens låga status på sportsidorna, och ett hinder för att höja ridsportens status. Den okunskapen, vågar jag påstå, bäddar för att tjejer som rider kommer att få fortsätta att höra både killarna i skolan och i värsta fall sina idrottslärare säga att ”ridning är ingen riktig sport”. Den okunskapen bidrar till att hålla tjejers självförtroende nere. Den okunskapen gör att ridsport behandlas som strunt på sportsidorna, och det är ingen liten sak i ett samhälle där sport i allmänhet har ganska hög status.
Minst lika illa som reaktionerna på att just en ryttare (en hoppryttare som först presenterades som dressyrryttare på en av sportsidorna på nätet) fick Jerringpriset, är reaktionerna på själva röstningen. Den röstning där svenska folket tillsammans utser sin favoritidrottsstjärna för året.

Här är några exempel på statistik från Riksidrottsförbundet.

Lite ligger det nära till hands att verkligen hänvisa till den erfarenhet som saknas av att ha suttit på en häst och försökt manövrera den. Jag vill gärna se Anrell hoppa lite. Nåt lätt. Är en bana med en bunt halvmtershöga hinder för mycket begärt? En boll har de flesta prövat på och vet att helt lätt är den inte att bemästra. Det kan man relatera till. Men hästarna, som också kräver något socialt av oss … varför skrämmer det så mycket?

Då ser jag ut sån här. Snedögd och dann.

När jag ser den här bilden reflekterar jag självklart över att det verkar finnas ett tydligt skönhetsideal.

Nu så. Nu får Skolverket (dvs Proffice) min ansökan. I dag har de förtydligat hur de jobbat med legitimationer.