I min bekantskapskrets jobbar några på förskola. De uttrycker ofta förvåning över vilket litet intresse som många föräldrar visar för de framsteg som barnen gör i den pedagogiska verksamheten. De flesta frågor handlar om hur barnet ätit och kanske sovit under dagen. Förskolan blir sorgligt reducerad av föräldrar till inget annat än förvarig. Trots att förskollärarna lotsar barnen fram genom språket och andra spännande upptäckter. Det är inte för inte som barn som gått i förskolan klarar sig bättre än de som inte gjort det.
Men i förskoleåldern finns ändå ett visst engagemang hos föräldrar som under högstadiet sedan utplånas till nästan ingenting.
Jag har känt mig som en riktig föräldraplågare när jag skickar ut mejl om att det är dags för utvecklingssamtal. Tiderna passar inte och när det väl är en tid överenskommet kan jag och barnet få vänta på en förälder som aldrig dyker upp, för något kom emellan. En enda gång under mina sex år som lärare har jag haft en förälder på besök under lektionstid. Det är inte ovanligt att jag och mina kollegor fått veta när vi ringer till föräldrars jobb, kanske för att deras barn varit inblandat i någon incident, att vi är väldigt påflugna.
Då jag bett föräldrar att komma till skolan och hänga med sitt barn för att själv kunna se ett beteende som vi ser har det aldrig varit intressant. Tvärtom har jag fått veta att det varit en av de sämsta idéer de hört. Skolan får väl lösa sina egna problem.
Jag kan ta problematiken med föräldrarepresentanter i klasserna, att det alltid infinner sig en kompakt tystnad då det är dags att utse någon på föräldramötet. Då måste man ju engagera sig i hela klassen, och inte bara i sitt eget barn. Men när till och med intresset för det egna barnet är intet blir jag stum.
Varför väljer man att skaffa barn om man inte har för avsikt att stå vid sitt barns sida 24 timmar om dygnet om det är vad som krävs? Allt jag läst och hört om hur livet förändas när ett nytt barn föds och att man ser sig beredd att gå ut i krig för avkomman, vad händer med det? Jag ser inte det engagemanget.
Att barnet är stort nog att kunna värma makaroner på spisen betyder inte det att det kan hantera det som finns runt om. Kidsen lever farligt i sin egen parallellvärld. De lägger ut lättklädda bilder av sig själva på nätet, och alla föräldrar tror att det är andras barn som gör sådant. Hur många tonårsföräldrar följer egentligen sina barns framfart på nätet som med rätta kvällstidningarna tipsar om? Det verkar vara lugnt och skönt att bli av med sitt gängliga barn då det sitter vid datorn och blir uppraggad av äckelgubbar.
Hur många föräldrar känner till var tonåringarna är på kvällarna? Väljer att själva vara nyktra för att kunna ha koll på sina barn? Varför är inte varje tonårsförälder engagerad i ”Föräldrar på stan” eller motsvarande på orten?
Faktum är att ohälsan bland unga ökar. Och jag tror att föräldrarna kan vara nyckel till framgång. Kanske dags att införa möjligheten till tonårsledighet för dem, som KD föreslog förra året. När nu orken eller viljan inte verkar finnas.
Ledare publicerad i Ljusdalsposten och Söderhamnskuriren förra veckan
