Nu har jag jobbat hårt hela helgen. Riktigt roligt. Blev dock lite matt när jag insåg att det är söndag och jag förväntas producera en text till i morgon klockan tio. Senast. Som jag nu gjort i flera år. Ändå kan jag glömma bort det och minnas med ett ryck när helgen varit full av andra saker. Men. Jag gör det på tåget tänkte jag. Och nu är det klart. Ivägskickad med en smäll.

I morgon är jag ledig. Då ska jag träffa lite fantastiskt folk. För jag känner så många! Det betyder att min sovmorgon inskränks en aning, men jag väljer det ändå.

Min stackars syster lider av grupparbetets helvete. Åh, har man varit med om grupparbeten där man bara kräkts på de  i gruppen som tänker plocka poäng för något de inte gör. Ingen skillnad på från grundskolan jämfört med högskolan. Glidarna finns överallt.

Ur lärarperspektivet har jag sett lidandet vilket resulterar i att jag de senaste åren gjort grupper där grupperingen baseras på ambition. Det har gett ett antal lyckade arbeten och ett antal havererade, man har så att säga fått stå sitt kast.

Men varför sysslar högskolan egentligen med grupparbeten? Man träffar sin lärare så sällan och som lärare hade jag då enbart velat se individuella prestationer för att kunna göra en korrekt bedömning. Är de lite lata? Eller tror de att de ska kunna träna fullvuxna i att faktiskt ta sitt ansvar. Kanske. Inte sett mycket av det under de tio år jag pluggat på högskola i alla fall.

Erik Wagner delade med sig av all sin kunskap. Det han ringade in i rött tycker jag är viktigt.

Min kloke chef Vidar skriver i ett inlägg om detta med att jobba. Jag tycker det är sååå tråkigt när folk klagar på sina jobb. tråkigt att de inte trivs med det de gör stor del av dagen, tråkigt att de inte gör nåt åt det, tråkigt att andra sällan ifrågasätter klaget.

Att det är en norm att klaga och gnälla på sitt jobb. Liksom Vidar tycker jag också om att jobba och gör det gärna och mycket, tänker ofta på jobbet utan att det är betalt. För att jag har valt jobb som jag trivs med och betyder något för mig. Lärarjobbet erbjöd obegränsat med möjligheter och jag förstår inte dem som jobbar kvar och inte gillar kidsen.
Att jobba åt UNF är som att äta daim, fantastiskt.

Vidar skriver att folk fyller ut sin tid med menlösa grejer. Och vågar nämna scrapbooking som är att jämställa med stentavlorna från Gud i betydelse. Det är klart folkska ha kul, men inte bara på sin fritid. Utan även på jobbet. Vi ska ju ha kul jämt. Kul är inte bara att skratta högt, utan att känna mening i det man gör. Arbetsgivarna har stort ansvar men också vi som jobbar.

Men jag är starkt benägen att tycka att det är förbannat mycket gnäll. På min förra arbetsplats kunde kollegor till exempel klaga över att ingen ordnade fint i klassrummen, piffade till. Vem förutom de själva som hade det ansvaret förstod jag aldrig. Våga kavla upp ärmarna.

Det är det generella, sluta klaga, jobba för förändring. Jobba jobba jobba. I love jobba.

(ska inte skriva mer om Vidar på ett tag. Vill inte att han ska bli drygare)

Om man ska twittra är poängen att göra det hela tiden. Minst en gång i halvtimmen. Annars kan man lika gärna skita i det. Varför använder sig människor av sociala medier utan att göra det. Det är galet. Poänglöst. Straffbart.

Jag skulle vara en grym twittrare, men jag tror inte ni skulle orka med mer än så här.

Det är svårt att inte vara småkär i Leif GW. Han är så cool utan att ens försöka. Det här fallet med Mats som nu misstänks ha mördat sin blivande fru är scary. Han verkar klart misstänkt, men ingen är ju skyldig förrän motsatsen är bevisad. Fastän det verkar uppenbart så håller inte hans familj käften utan snackar med media om hur go kille han är.

Om mitt syskon t ex var misstänkt för något liknande skulle jag sannerligen inte sladdra om något endaste dugg med någon journalist.

Varför slår män ihjäl sina kvinnor? Var det en man som hittade på det sjuka uttrycket ”den man älskar agar man”, för att berättiga att man är en fullblodsskit?

Vi spenderade kvällen på ett biljardställe vid Odenplan. Eftersom alla inte fyllt 23 så fick vi absolut inte spela efter 19.30 eftersom stället ”ville ha en mognare stil”. Så vi spelade först och åt sedan. Jag brukar säga att ett ställe visar sitt sanna jag på den vegetariska maten och om den består av quornfiléer så är de körda. Det gjorde den. Men! Som av ett lyckokast tog Mike fel mat och jag fick därför hans veganska, som var helt quornfri. Tur tur tur för mig.

Dessutom var min pannacotta mindre än de andras. Bara en slump sade personalen. Sure, tänkte jag. Men orkade inte jiddra.

Mina biljardskills? Tja, Vidar hävdar att jag skulle kunna vara kung om jag gick om högstadiet igen. Inte så impressive för en 30+ alltså. Men jag river ju inte upp det gröna. Det är roligt att krita med det blå för då känner jag mig lite proffsig.

I morgon fortsätter vi arbetet. Det ser jag fram emot. Erik hade massa bra grupparbeten med oss i dag. Inte överraskad.

Tydligen är det en bra grej att sitta där uppe och jobba från balkongen fina dagar. Och det är ju bra för vi närmar oss ju dem med stormsteg nu. Längtar till december.

… då Internet var något man suktade efter som smågodis. Eftersom jag bogt på landet och varit sist med allting så handlade det i några år om att hänga på UNFs ”expen” och koppla upp sig på modemet där. Det var härligt med signaturen det spelade medan man väntade.

Nu är det lätt att ha Internet hela tiden. Och gratis på många ställen. Utom på SJ så klart där Internet en resa kostar 90 kronor. Det kan inte vara sån bra affär för dem på sikt. Det betyder ju också att jag som rutin, om jag vill, kan kolla what´s new när jag vill oavsett var jag är. Jag tycker så mycket om det.

Nu är jag på mitt rum på vandrarhemmet på Fridhemsplan. Grabbarna på andra sidan väggen låter ganska mycket, men jag vet att de har roligt.

Vi åt tacos i går och tja, det blev ganska många majschips över. Nu ska Erik Wanger tala. Han är ganska grym han.