Hurra, pappor tar ut 22,3 procent av ledigheten. Notis i Metro.

Det var ett ironiskt hurra.

För några år sedan tänkte jag skaffa ett fadderbarn. Då sade kamrat-Ellinor att det var småborgerligt, ge till alla barn! Då blev jag världsförälder i stället.

Nyss framgick det med extra tydlighet vad jag menade. I väntan på tåget tjuvlyssnar jag självklart på vad alla andra säger, de som har några kompisar att prata med.

En kvinna säger då att hon inte fattar varför man ska ge pengar till Haiti, man får ju ingenting tillbaka. -Hum hum säger mannen hon pratar med. Hon hade minsann fadderbarn i Sierra Leone och då får man kort och brev tillbaka och får veta hur det går för barnet i skolan, så man har koll.

Ledsen, men Hatit har inte tid att gå i skolan eller skicka ett kort just nu. De (precis som många andra) försöker överleva.

Grundfrågan, varför ge utan att få något tillbaka? Tja … har man ett rymligt samvete och inte bryr sig måste man självklart inte. Men det kan ju vara lämpligt. Ur ett solidariskt perspektiv. Men borgare …

Som tack för sköldpaddspassningen (typ enklaste djuret att passa) fick jag av Linnéa och Sergio det snygga kortet och framförallt det fina halsbandet som bara vissa speciella har.

Som av en slump inser jag att denna begivenhet är på nu.

Redan sett några kändisar.

Man ser sannerligen vad vacker stan är.

I den muntliga kreativa process vi har haft på eftermiddagen, har jag samtidigt målat kladdkritor. Det var kul.

Och nyttigt?

Lyssnade på Hallå P3 när jag tog en promenad på Brynäs.

Temat var huruvida kvinnor själva fick skylla sig för att så många män beter sig som svin, att vi gör så det bvlir så på olika sätt. Något Jenny Beltran tydligen uttalat sig om. Orkar inte googla upp det, men lite elakt tänker jag att hon vill få det till att det var någon kvinnas fel att hennes man nu sitter i gängelse, inte mannens själv.

På ämnet elaka män finns mycket att säga. Men det som slog mig var att de män som kallar sig själv snälla och som ringde och skrev till programmet slutade alltid med ”inga snälla killar får ligga”, eller motsvarande uttryck.

Vilket får mig att undra, är det allt män tänker på? Och i så fall varför.

Mycket svår växt att göra nöjd.

Bloggen har blivit insvept i rött.

Det är valår 2010.

Jag har blivit utvald av partiet att kandidera på valbar plats till riksdagen för Gävleborgs partidistrikt. Och representera invånarna i Gävleborgs län.

Det är en uppgift som gör mig fylld av kamplusta. Jag vill kämpa för rättvisa, frihet och bröd. Som den gamla sången säger.

Jag har sysslat med partipolitik sedan 2003 då jag gick med i SSU. Då var jag 25 år. Det var alltså en sen start. Innan dess sysslade jag med främst drogfrågan i ”hurmångaårsomhelst” i förhållande till min ålder. När andra spelade fotboll skakade jag hand på narkotikakonferenser. Typ.

Men mitt samhällsintresse och min kapacitet var för stort för att syssla med bara en fråga. Jag är intresserad av nästan allt och allt är politik.

Insikten om detta, att allt är politik är viktig för mig. Det handlar om vilka möjligheter du har att göra goda val i affären till att snacka positivt om skolan inför dina barn.

Att ta ansvaret för politiken är inte helt självklart. Det är ett hårt samhällsklimat och alla är inte trevliga. Något jag erfarit många gånger som den fritidspolitiker jag är. Men. Jag vill ändå, för politik är spännande och jag vet att jag har en hel del att kämpa med och för. Jag läser och går på möten hela kvällarna för att fatta det jag tycker är bra beslut för alla. Någon annan gör inte något alls för att vara kreativ. Anväder all sin fritid (som jag knappt någon har för jag läser handlingar) till inget särskilt men kallar mig politikerjävel. Saknar logik.

Kämpa låter lite så där va? Gammalt och mossigt. Jo, men striden mot orättvisorna är gammal. Uråldrig. Men den blir aldrig omodern som det verkar. Tyvärr. För klyftorna ökar. Kampen är fräschare och lika behövde som någonsin förut.

Kikar på P3 Guld. Jag tror att jag under eventuella framträdanden från scen ska ha bakgrundsdansare i glansiga kläder. Det kommer att kännas nytt och uppdaterat. Jag har en frivillig redan.

Anna fixade allt det röda. Min syster Lina har tagit en del bilder.

I dag har det varit en dag av grisjobb, som vi brukar säga. Ta i från tårna och sedan lite till. Många papper att fixa, många saker att skriva, många mejl att svara på.
Det är roligt.

Blev sena tåget hem, borde kliva in genom dörren vid 20. Vi genomför just nu en del anställningsintervjuer och inte alla kan komma ifrån dagtid.

För att inte sitta med datorn (för det gör jag ju inte nu) köpte jag bland annat den här boken på Pocket shop. Som för övrigt också etableras på centralen i Gävle nu. Ett lyft.

Det här är en sån där bok som man inte lär sig ett skit av och sedan glömmer. Ganska bra tidsfördriv alltså. Mest av allt skulle jag önska att jag prioriterade lite scrap om kvällarna. Men det gör jag inte. Dumt.

Käre M skulle ha maten klar tills jag kom hem. Just nu känns det smått fantastiskt.