I morse tittade jag på nyhetsinslaget om kristdemokraten i Västra Götaland som pratade om att KD måste bevaka KDs värderingar. I det har hon rätt, för jag tänker inte göra det.

Ett av hennes förslag var att inhemska adoptionsbyråer skulle instiftas för att kvinnor skulle ”slippa” göra abort och istället välja att föda barnet och adoptera bort det. Enligt henne fanns inga svenska adoptioner. Det gör det visst …

Istället talade hon om svenskar som ”importerade” utländska barn. Som om det i sak vore något dåligt.

Det finns så mycket i det här … Jag tycker genuint illa om antydningen att det här vore någn slags winwin-situation där barnlösa par kan få barn, och kvinnor inte behöver göra abort.

Jag TROR att en kvinna som blir gravid utan att det var tänkt så och inte vill ha barnet, mycket sällan har en önskan om att genomföra graviditeten och lämna bort barnet, att det skulle kännas bättre.

Jag tycker heller inte att barn är en rättighet, som om de vore en pryl man har rätt att ”skaffa”.

I Sverige genomförs ungefär (knappt enligt de siffror jag hittar) 40 000 aborter per år.

Beroende på hur man ser på det ofödda barnet ser man nog olika på hur barnperspektivet är. Jag undrar hur KD politikern resonerar kring det.  

Ett barn som är fött ska alltid, alltid ha det bästa. No doubt. Ändå är det så att många barn som inte kan bo hos sina biologiska föräldrar mår dåligt. Många mår givetvis också bra, men det är ett trauma att ha blivit bortvald. Många utlandsadopterade har många obesvarade frågor, vilket forskningen visar.

Bland mycket annat fick vi se en protokollsbok från Hagaborgs Kvinnohatarklubb. Hagaborg ligger i Norrala. De bötade om de kysste en kvinna eller dansade med någon eller så. Fast mest (25 öre) fick de böta om de rökte. God prioritering.

Men en kvinnohatarklubb alltså. Det var på 1800-talet, men jag tror de här klubbarna förekommer i dag också. Mer eller mindre organiserat och över hela världen.

Det är nu jag kan gå runt i min lägenhet och tänka -Allt det här är mitt! Mitt ansvar, mina rum, mina väggar. Min bricka som jag köpte av Anna-Karin och som är som gjord för mig.

Bara mina prylar som jag tycker om. Inga som helst stilar eller saker som får det att surna istället för bubbla.

Lägenheten är ljusare och jag njuter av bänkyta utan micro och utan kaffebryggare. Man går igång på olika saker!

Min TV och min dammsugare fungerar lysande. Gott om plats i garderoben och bara saker jag vill läsa i bokhyllan.

Jag har ägnat en del av kvällen åt att plantera skott och plantera om några blommor och gillar jorden som hamnar överallt, och att det blir fler kompisar när man är klar!

Markus flyttade till en lägenhet helt nära mig när jag var borta i helgen. Det kändes tung och jobbigt, men för er som har tätare kontakt med mig än bara genom att läsa här vet ju att det inte skit. Lite konstig känsla, men också ett sätt att få det bra mellan oss igen. I kväll ska jag hälsa på Markus och provsova i hans lägenhet.

Min tremänning Andreas äger den här stora biten till hund. Atlas. Han är gigantiskt stor, men har lösningar på det. Som att klämma upp baken i knät på en person och lägga huvudet i knät på den som sitter bredvid.

Jumperfabriken är en höjdare. Lite rea nu. Tio procent på allt. Men det är inte billigt från början heller.

Läst Faktum. Inte stört mig på någon annons.
Läst Plaza Kvinna. Visar en annons jag stört sönder mig på.
Ätit choklad som medföljde tidningen.
Druckit en Cola Zero.
Filat naglarna.
Slösurfat.
Sagt hejdå till mamma som hoppade av tidigare.
SMSat
Tagit bort bilder i fotoalbum på mobilen och mappar på datorn.
Svarat på en bunt mejl.
Bloggat på riksdagsbloggen.
Funderat på hur jag ska lägga upp kvällen.

Jag har en bra kvar. Då ska jag plöja klart en Theorin tror jag. Övervägde att plocka ögonbrynen men insåg att Ribbing kunde ha synpynkter på det och då går det ju INTE.

Även ett regnigt Gävle, som på bilden här, skulle kännas helt okej just nu. Istället ankommer jag snart Katrineholm. Om tre timmar hoppas jag vara hemma. Om allt går som det ska.