Det står på baksidan av den här boken att den valts till årets bästa bok av läsarna i Richard & Judy Book Club. Jag har ingen aning vad det är, men det förvånar mig inte.

Den kom till mig av en slump, med Elle, som också framgår av framsidan.

Har inte ägnat den någon uppmärksamhet förrän jag slängde med den i ryggsäcken. Läste den i dag. Började på tåget hem från Eskilstuna. Fortsatte när jag kom hem tills den tog slut.

Jojo Moyes historia är lite som ett Simpsonsprogram. Det finns en ”enkel” historia och man kan nöja sig med den. Men man kan också slita och dra lite i lagren. Bokens titel gör att man vet utgången. Lou får jobb som sällskapsdam åt Will. Will har efter en olycka blivit nästan förlamad. Innan det levde han ett mycket ”stort” och framgångsrikt liv.

Vad händer? En slags ljuva toner uppstår, Men de håller inte i sig.

Lagren är för mig ännu intressantare. Lou och Will kommer från helt olika bakgrund. Arbetar- och överklass. Det är samtidigt subtilt och tydligt eftersom det påverkar hur de förhåller sig till livet, och döden.

Det visar att den rike, sjuk eller inte, har så oändligt många fler valmöjligheter i livet och därför helt andra chanser att ta för sig, än den som inte har det lika förspänt.

Det märks i skildringen av Lou och Will, men också i skildringen av deras respektive familjer. Moralisk slutsats är dock (som vanligt) att lyckan inte är beroende av pengarna.

Särskilt Lous familjs öde är spännande. Hur arbetslöshet kan påverka, hur individer blir beroende av varandra i familjen oavsett om de vill eller inte pga frånvaron av pengar.

En bra bok. Bra utsett av bokklubben.