I morse när jag åt flingor tittad ejag i vanlig ordning på SVT:s morgonsoffa. Onsdagar en mer kulturinriktad panel. De diskuterade i dag en bok som kommi tut som på nåt sätt ska handla om vad politiker läser.

En i panelen sätter genast igång och hånar och skrävlar om gruppen politiker i stil med ”alla vet hur de är, läser inget och är helt outbildade”.

Jag vet givetvis att också hon vet att det är en generalisering. Men ändå blir jag förbannad eftersom jag är en av de hon pratar om. Och hon vet ingenting om mig. Jag vet inte hur många i riksdagen hon skulle känna igen utseendemässigt, och än mindre kan hon faktiskt veta vad vi läser.

Och ingen har direkt frågat mig. Jag skulle ha läst mycket, även om jag inte varit nedlusad i högskolepoäng.

I natt läste jag ut en riktigt, riktigt bra bok. Arbetarbladets Juggas kallar den ”En Gävleskildring som slår det mesta. Handlingen står att läsa i länken.

Det här är en kombo av kvinnoöden, historia och lokalkännedom. Jag har bott i några av husen som skildras som nybyggda i boken. Det är så lätt att drömma sig bort, att fundera hur det varit att se hur allt var bara 20 år innan jag själv föddes. Så lika, men ändå så olika är mitt intryck. Boken spär på sådana fantasier. Men ger mig också en trygg insikt i att det var rätt mycket som var skit förr. Nu med, men ändå något mindre. Hoppas jag. För som skildras i boken, all skit kommer inte upp till ytan.