Jag hade längtat länge till i går. Då skulle jag ha förmånen att få lyssna till Kristian Lundberg.

Kristian har gett ut ett stort antal böcker sedan 1991 då han släppte din första bok. Jag har hittills bara läst två av de färskaste. Yarden och Och allt ska vara kärlek.

Jag köpte den senaste i helgen, En hemstad: Berättelsen om att färdas genom klassmörkret, för att få den signerad.

Kristian berättade att det skrivna ordet blir vårt kollektiva minne. Därför är litteraturen viktig. Inget nytt, men jag tycker om sättet han talade på det eftersom kontexten handlade om det samhälle vi byggt den senaste tiden. Ett egoistiskt, individualistiskt.

Vi gillar inte systemet som det ser ut men vi är fast i det ändå. Vi vill inte hålla på att välja välja välja men vi gör det, för att det blir så. Men vi måste orka se, måste orka ta striden. Var och en av oss orkar inte själva, men tillsammans.

Fritt tolkat av mig.