På resan hem från Azorerna läste jag ut boken till höger. Under minst ett år har en liten, liten lapp utdragen ur någon tidning legat under plasten på mitt skrivbordsunderlägg. När jag läste recenssionen förstod jag att den här boken bara måste läsas. Ingenbarnsland. Miiras uppväxt i Göteborgsförorter under 80-talet. Alltså ganska nyss. Tillräckligt nyss för att förstå att vi har barn omkring oss i dag som har en rufig barndom?

Hetekevi Olsson skriver enkelt. Målar personer väldigt väl. Kanske smärtsamt väl. Skildar tanken hos en tonåring på ett sätt som påminner om jobbigheten i att vara tonåring, men också tankar som var och en av oss har men aldrig skulle erkänna.

På temat tonåringar är den andra serien om två böcker främst skrivna för ungdomar. Sonya Sones böcker. Skrivna i korta stycken. Först irriterande, därefter helt okej att läsa. Snabbt går det. Huvudstoryn är en normalpoppistjej som blir ihop med skolans paria och vilka följder det får. Visar ganska tydligt på den äckliga hierarkin som tonåren kan vara. Påminns om hur ORIMLIGT det är. Likväl påtagligt och ganska igenkännande.