I natt blev jag uppe till tre av två anledningar. Den ena var en märklig diskussion i en KD-tråd där ingen verkar läsa det någon skrev. Den andra var den här boken.

Lövestam beskriver här den povra vardag som många barn växer upp i. Hos föräldrar som är omdömeslösa, mår dåligt och utsätter sina barn får sådan som ger ärr i själen för resten av livet.

Här är det femårige Malte som bor med mamma och mammas man. Frustrationen över hemsituationen gör att Malte inte riktigt beter sig som de andra barnen på förskolan. Dessutom blir han offer för en pedofils framfart.

Mycket mörker vävs ihop i storyn kring Malte.

Det här triggar de tankar som jag ofta hade när jag satt i socialnämnden och sedan har sett fall i media där föräldrar anser att de blivit kränkta eller liknande när de blivit föremål för utredning hos Socialtjänsten. Min tes är hellre en gång för mycket än en gång för lite. När det gäller misstanke om barn som far illa finns inget skvallrande. Då ska minsta misstanke rapporteras och utredas.

Boken visar också på hur det som kan te sig som den största omtanke kan vara något helt annat och därmed komplexiteten.