Johanna Kronlid är chefredaktör på tidningen Arbetet som jag tidigare uttryckt kärlek till efter den omformning tidningen genomgått.

Hon skrev nyligen om det här fenomenet som ibland uttrar sig när jag träffar mina partikamrater och pratar om utbildning ovan gymnasienivån -Alla kan väl inte studera heller! Kanske inte, men svaret är att många fler kan.

Johanna funderar över vad det kan bero på att man har den inställningen, beror det på taskigt självförtroende? Tron om att vi med en viss bakgrund skulle vara mindre smarta (inte ha ”läshuvud”) än andra? Det stämmer ju givetvis inte på klassbasis sett.

Är det någon som tror det motsatta, att det inte finns några ”tröga” i överklassen?

Studier är för alla, och alla måste få känna det. Vi har ett i grunden fantastiskt system i Sverige som gör att alla har tillgång till högre studier oavsett om föräldrarna har stora ekonomiska resurser eller inte.

Systemet kan absolut bli bättre, det är inte det, men det gav mig möjligheter att plugga på högskolan. Och det ger de som kommer efter mig möjligheter att göra det även om de inte heter von, utan kanske ”bara” Lundgren (Fast jag älskar Lundgren, det blir aldrig nåt annat och inte nåt töntigt dubbelnamn om jag mot förmodan skulle gifta mig). Det ekonomiska är för unga inte hindret, utan många gånger attityden från de runt om.

Studier ger mer än färdigheter i ämnen. Studier ger en trygghet i att veta att att man vet. En självkänsla. Fin bonus, om den var klen från början.

Svaret på frågan i rubriken: Ja. Det går fint. Jag har fett många högskolepoäng!