I går hade jag egentligen tänkt titta på 30 grader i februari, för att se hur tragiskt det kan bli.

Istället blev det treans ”Älskling, du har blivit en tjockis”. Det är fascinerande att se människotyper. Tjejen som skulle coacha sin man att tappa vikt (vilket han gjorde, 18 kilo) var för mig något av ett främmande väsen.

Läpparna var fixade till den stiligaste anknäbb. Pengarna som karl eventuellt skulle vinna skulle gå till hennes hett önskade plastbröst. Med tanke på dimensionen på läpparna undrar jag hur de artat sig.

Hon är ju inte ensam. ”Idealet” långt, blont hår, abnorma läpar med tillhörande bröst är varken nytt eller ovanligt.

Min fundering är om de på riktigt tror att allt det fejkade inte syns? Eller är det grejen, att det ska synas?

Jag förstår inte. Och typ alla jag umgås med har andra prioriteringar än allt fokus på utsidan och kan inte svara.