En debatt i medierna har pågått ett  tag. Involverade bland andra Maria Sveland och så Pär Ström. Mannen som hatar feminister.

Sveland har nu skrivit en avslutningsreplik efter att ha gått på Ströms öppna pubkväll och pratat med honom och hans vapendragare.

Ur Svelands text vill jag lyfta fram följande:

Just vårdnadstvister var ett annat återkommande tema under kvällen på Dickens. Det är ingen slump utan har att göra med den framväxande aggressiva papparättsrörelse som delar antifeministernas avsky mot feminister. Här återfinner man samma paranoida bild av feminister som till varje pris vill ta barnen från papporna. I deras värld finns det en hämndlysten frånskild kvinna bakom varje anklagelse om sexuellt övergrepp eller misshandel, ivrigt påhejad av en feministmaffia och en statsfinansierad kvinnojoursrörelse.

Att feminister i alla tider kämpat just för att förmå männen att ta mer ansvar för barn och familj och bli mer närvarande i sina barns liv är ett faktum som de helt enkelt ignorerar. Här handlar nämligen kampen inte om att ta sitt ansvar som pappa (med allt vad det innebär i tid, omsorg och pengar) utan om pappors ovillkorliga rätt till sina barn. Oavsett om det är en pappa som misshandlat sin före detta fru inför ögonen på barnen. Oavsett om barnen vägrar träffa pappan (något som de tolkar som en hämndlysten före detta frus hjärntvätt av deras gemensamma barn).

och

Oförmågan att se skillnaden mellan det faktum att det faktiskt är män som med övervägande majoritet ligger bakom våldsbrott och våldtäkter (och krig för den delen) och att påstå att alla män är våldtäktsmän eller kvinnomisshandlare. Men denna misstolkning återkom i alla samtal jag hade under kvällen. Det är intressant och jag har funderat på vad det beror på. Hur kan man förväxla problematiserandet av en destruktiv mansroll som ibland leder till våld med det befängda påståendet att alla män därmed är våldsutövare?