”Den här veckan har jag lärt mig något nytt av en folkpartist i Haninge.

Det var när Martin Lundqvist, som han heter, skrev att: ”jag ser det som ett medvetet och individuellt val vilken klass man vill leva inom”.

Själv funderar jag nu på att bli till exempel överklass.

Det verkar ju ändå som det softaste tycker jag, även om jag vet att Martin Lundqvist inte riktigt håller med mig där. Han skriver: ”… sen kan man ju diskutera vilken klass som värderas bäst, om man ens kan göra en sån bedömning, men det ligger mer i betraktarens öga”.

O, alla dessa djupsinnigheter.

Men jag tror att jag i alla fall har bestämt mig för att i den här betraktarens öga så är det softast att vara överklass. Underklass är det trökigaste, för då måste man vara fattig, må dåligt, skratta nervöst hela tiden för att ursäkta att man finns och sedan dö i kol eller något liknande, utan att någonsin haft en känsla av att höra till det här samhället.

Medelklass är mer okej, då är man medelsvensson och har det ganska gött och äger många saker och åker på sportlovsläger. Fast man måste alltid be om ursäkt litegrann för att man är sådan medelklassig medelsvensson. Det är lite lag på det.

Men överklass. I den här betraktarens ögon så är det ändå det som är kattens pyjamas. Då behöver man inte be om ursäkt för någonting. Världen är ens ostron.

Om andra människor har adhd blir de jobbiga dampbarn som samhället inte riktigt har resurser till och så får de försöka klara sig bäst de kan på egen hand. Men om till exempel Caroline af Ugglas har det, då är hon bara en tokrolig och ”härlig” tjej med olikfärgade stövlar som ser det som en jättefin kreativ tillgång i sitt liv och artisteri.

Om andra människor skulle bli konstnärer och göra tavlor med svenska flaggor som brinner och skriva ”KUKEN” i ett hörn, då skulle de inte bara betraktas som allmänt misslyckade människor, utan även som dåliga konstnärer som bara ägnar sig åt tom provokation.

Men om man heter Carl Johan De Geer så kommer tavlorna säljas på Bukowskis och man kan ställa in sig på att ta emot fina priser resten av livet och betraktas som en intressant intellektuell person.

Och om man är utrikesminister och gör något lite, lite dumt i länder långt, långt borta så duger det inte att bara vara någon vanlig tjomme. Herregud, då får man ju drevet på sig.

Därför konverterar jag härmed till överklassen. Jag tror jag satsar på att bli den tossiga Caroline af Ugglas-överklassen som ler och blöder och hoppar i vattenpölar, det känns som den kategori som ligger längst bort från den person jag varit hittills. Och ibland kanske man behöver lite semester från sig själv, tänker jag.

Kalla mig Stefan von Solstråhle om vi ses.

So long”

/Stefan Westrin. Text i Arbetarbladet i helgen