Frihet, jämlikhet och solidaritet är omodernt sedan rätt många år, minst sex, både slagorden och innebörden. Det anses banalt och okommersiellt i ett yrvaket kommunikationssamhälle med egoboost, billig dramaturgi, entreprenörer, smarta tweets, ­personliga varumärken och livspussel.

Själv bor jag i ett moderat­getto. Det gör nästan alla i Stockholms innerstad, i dyr­förorter och i större välbärgade städer. De är socialdemokratins krisområden just nu.

 
Det är inget fel på människorna i mitt blåa kvarter, de är ­bara förvirrade av tigandets taktik, pr-maskinerier och tidens anda. Och jag håller med grannarna om att vi människor är oss själva närmast. Vi gillar fynd. Vi gillar 25 procent skatt och extra ­pengar i plån­boken. Vi gillar att bo i vårt burgna TV4-medelklassområde.

Men något gnager.

Min personliga makt att hjälpa hemlösa, ­arbetslösa, pensionärer, förtryckta, förtalade, mobbade, sexuellt avvikande, utförsäkrade eller ens småfattiga är högst begränsad. Jag kan knappt göra ett skit för panka källar­teatrar.

Jag kan förstås idka välgörenhet – regeringen har för första gången i Sveriges i historia infört skattesänkningar på välgörenhet – men välgörenhet är orättvist och godtyckligt.

Så.

Eftersom jag är inkompetent på fördelningspolitik behöver jag staten.

Därför måste Socialdemokraterna resa sig ur krisen utan att snegla mot vad som är populärt i ”satsa på dig själv”-staden just nu. Social­demokraterna måste hålla fast vid den omoderna tanken om Det Statsbärande Partiet och idissla den djupare innebörden i Håkan J­uholts famous last words:

”Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som social­demokrat”.

 Det var ett så ljuvligt obsolet uttalande. Ett uttalande som ­inte behöver omprövas så länge betydelsen i ordet socialdemokrat kvarstår.

Frihet, jämlikhet och solidaritet – vilket var vad Juholt sa – anses otidsenligt i en individualistisk tid där entreprenören och småbarnsföräldern pressas mellan karriären, färdiga matkassen och rot-städaren. Jag har för fan inte ens tid att prioritera mig själv! Hur ska jag hinna med, vad hette det, solidaritet?

Därför är sossarnas nya nystart med Stefan Löfven så viktig, inte som ett högeranpassat parti utan som ett traditionellt välfärdsparti.

För att vinna slaget om stadens favoriserade medelklass måste S hjälpa den att leva med gott samvete.

Vi vill, via skatt­sedeln, betala för förmånen att leva i ett rättvist samhälle. Vackrare än så är vi ­inte. Vi betalar för att professionella ska sköta friheten, jämlikheten och solidariteten åt oss.

Vinden vänder alltid. Det som anses omodernt i dag är toppmodernt i morgon – och tvärtom. Fråga alla som var proggare 1988, thatcherister 1997 eller hiphopare 2005.

Staden kommer att inse att andra människors olycka förr eller senare ­biter staden i arslet. När egotrenden vänder kommer staden att minnas att även staden mår bäst av frihet, jämlikhet och solidaritet.

Då vore det förfärligt om Socialdemokraterna fortsatt ­resan högerut. Då vore det ett onödigt parti. Men först då. Än är framtiden ljus.

Fredrik Virtanen