Vet att jag på ett barnsligt sätt proklamerade någon form av ideologisk hemvist åt det liberala hållet då vi setts – varför vet jag inte riktigt. Sant är att jag under en kort period var med i LUF. Men, i alla val har jag röstat V och Fi. Så ber om ursäkt för alla typer av ”sosse-skämt” jag slängde mig med.

Hursom helst. Har nu tagit mitt förnuft tillfånga. Rannsakat vad jag eg. tycker och tror på – och gått med i Socialdemokraterna. För anledningen att sådana som jag (allmänt menlös medelklass) kunnat ”hålla på” och hatta; en slankan hit och en slankan dit, över det politiska fältet stavas: S. Missförstå mig rätt. Jonas Gardell skrev nyligen i en krönika, ”många som röstat på alliansen är eg. socialdemokrater, de vet inte om det bara … ”.

Att jag (och många med mig) på senare år tagit välfärden och den trygghet som kommer med den för givet. Som om fundamentet jag stått på upplevts bergfast, och inte som, närmare sanningen – rörligt. Inte förstått att det krävts arbete och övertygelse från sådana som er för att skapa denna trygghet. Jag saknar ”kumba-jah-my-lord”-skolan, operation dagsverke. De sista skälvande åren av folkhems-Sverige. Som jag åtnjöt lyxen att få ta del av.

Jag har snutit mig nu. Jag vill att mina barn ska kunna gå i grundskolan (gärna med böcker och bibliotek) gratis och kunna gå på universitet och högskolan (gärna också gratis). Jag vill kunna ge mina och andras barn en i grunden liknande uppväxt, som min egen. Inte ge dem ett kortsiktigt allians-Sverige, Blondinbellas entreprenörs-Sverige. För jag tror inte alla har samma förutsättningar i det Sverige som nu råder. För att citera Palme; jag vill att alla ska ha rätt till frihet genom jämställdhet. Inte genom ”valfrihet som något slappt liberalt argument”.

….

Nu är det väl fråga om att ta tillbaka ägandet av frågorna, dagordningen, från Schlingmann och hans lakejer – back to basic. Eller? Hursom måste det räddas, som räddas kan innan allt är sålt.