Eftersom Arbetarbladets journalist nu passat på att kommentera det jag skrivit så visar hon det jag naivt ofta glömmer bort. Nämligen att de typ läser min blogg. En annan gång var det nyhetstchefen som snabbt kommenterade något jag tyckte var knas.
 
Det är ju bra! Missnöjet går fram.

Men mest kanske de bara tycker jag är dryg. Det stämmer ibland det också. Det händer att jag blir trött på mig själv, så det är okej.

Och som sagt tre är ju ett antal, eftersom hon tyckte att tre kandidater kunde jag allt välja ut och plocka ut deras styrkor och svagheter. Som om jag kände dom. Det gör jag inte.